i Afghanistan krävs det varken kort kjol eller fylla för att bli ett våldtäktsoffer

Igår demonstrerade 300 människor i Kabul mot den lag som strax kan gå igenom som innebär att det inom äktenskapet kommer att vara fullt acceptabelt att våldta sin fru, samt att kvinnor ska hålla sig inom husets fyra väggar om de ej har manligt sällskap.

Härligt att de vågar demonstrera tycker jag – trots att det bara var ynka 300 som tog sig ut på gatorna i vad som en gång för läääänge sedan varit en progressiv och framåttänkande stad som förmodligen var ett föredöme för angränsande stater och styren – Kabul.

Mindre härligt och för mig fullkomligt oförståerligt var att det samlades c:a 1000 antidemonstranter som då antas vara helt för detta lagförslag. Det överraskar mig inte att det kom så många då de befinner sig i en ultrapatriarkal avkrok där fundamentalistiska talibaner under ytan fortfarande härskar – men bland dem fanns även en stor del kvinnor.

Så vad de kvinnorna vill säga är då alltså…. Våldta mig om jag förtjänar det – jag är ju din fru?

Jag bara gapar.

Man ska dock inte tro på allt man läser – en gammal professor till mig sade en gång att det inte finns något som kan kallas objektivitet inom journalistiken. Man väljer alltid vilken sida man ska ta (berätta om) – för om man inte hade gjort det, och skulle berätta alla sidor i en historia så hade varje tidningsartikel varit lika tjock som en roman.

Så denna information måste jag krydda lite för att kunna förstå den. Jag misstänker att de kvinnor som hävdade att det är OK att bli våldtagen av sina man var dittvingade av sina manliga ledsagare och måste ha haft en pistol i ryggen – inget annat kan förklara varför en kvinna gör något sådant.

Hata polisen och hata Israel

Om man hatar Polisen och hatar Israel så är det julafton i Malmö idag – där kan man få sparka på båda om man vill. Om man vågar då alltså. För det är ju bara riktiga män som sysslar med sådant där eller hur? Eller är man en riktig man om man försöker dra vindrutetorkarna av en polisbil – eller om man slänger en smällare mot dem, eller kanske skriker jävla hora åt dem?

Förväntar sig dessa människor att få hjälp av polisen när de hamnar i knipa någon gång? Jag önskar att jag kunde säga att de kan fetglömma det, men så fungerar ju inte samhället.

Alltså dessa “män” som beter sig som förvuxna femåringar som slänger sig på golvet och skriker i mataffären när mamma inte vill köpa choklad till dem är en skam för sitt land, sitt kön och för demokratin.

Har du inte kuk nog att stå för dina åsikter omaskerad så borde du krypa tillbaka till den hålan du kom ifrån och gömma dig där för evigt.

DU BIDRAR INTE TILL NÅGONTING – VARKEN LÖSNING ELLER OPINION – och jag kan nästan slå vad om att palestinierna inte bryr sig om dina avslitna vindrutetorkare, emedan judarna förmodligen bara tycker du beter dig som en idiot.

Julafton för de maskerade fegisarna

Tennis kan jag inte ens spela

Jag skulle nog räkna mig själv som en medelmåtta – något jag ärligt talat aldrig trodde jag skulle bli. När jag var yngre tyckte jag att jag var jävligt speciell och olik alla andra, men det tror man kanske bara i tonårens dimma och fötvivlan – det gjorde kanske de flesta. Förmodligen. Essensen i det unika sitter nog inte i kläderna (hade ganska utpräglad klädstil tidigt), men på insidan och tar sig uttryck i vad man gör och åstadkommer.

Ett bevis på att jag måste vara en medelmåtta är att jag inte är särskilt bra på någonting. Jag är OK, aldrig dålig, men OK.

Ett annat bevis är att jag helst omger mig med folk som absolut inte är medelmåttor – kanske som ett sätt att smälta in med dem och av ett misstag antas vara en av dem av oberoende utomstående observatörer. Dessa människor är sådana som är skitduktiga på något specifikt – eller flera olika saker och jag älskar att lyssna på dem, att lära av dem, men jag önskar inte att jag vore en av dem – snarare att jag hade den enastående kunskap de har inom ett visst område – för som tidigare nämnts, jag är ju inte beaktansvärt duktig på någonting alls.

När jag pratar om att vara duktig på något menar jag inte vardagliga saker som att vara bra på att sminka sig, eller bra på att laga mat, utan jag tänker på mer extravaganta saker som man kan vara stolt över och som lämnar ett märke till eftervärlden så som de människor jag älskar att omges av har gjort. Jag har en EM-mästarinna i dans i min närhet, en Copywriter/Krogredaktör som är exeptionell i hjärtat, två inspirerande ledare i familjen, en skönsjungande författare, en krigsöverlevare, ett tennisproffs och en kreativ filmmakare som jag älskar högt – alla med en viss expertis som aldrig kan gå obemärkt förbi.

Jag antar att man för att bli riktig brinnande duktig på något måste ha en enorm passion för det ämnet/hantverket, men jag kan inte komma ihåg att jag någonsin känt sådan passion. Jag undrar nu om det bara är så att man bestämmer sig för att bli utomordentligt bra på något och bara gör det – eller om man måste våga utforska alla områden innan man “hittar rätt”, eller är det så att det en dag bara “kommer till en” – dvs att plötsligt inser man att man är asgrym på någonting man aldrig ens tänkt på?

Det enda jag vet är att jag aldrig planerade att bli en medelmåtta, och jag erkänner att det kanske smugit sig på mig – eller så beror det på lathet, eller rädsla – rädsla för att utforska det okända, eller att misslyckas på det man verkligen drömt om.

Eller så har den livsglädje som krävs för att vilja prova försvunnit med åldern, med osäkerheten, eller så har helt enkelt minnet bara svikit mig. Vad var det jag kände passion för egentligen? Eller vad är det jag vill nu? Vad vill jag vara bäst på?

Jag vet inte, men jag är överens med mig själv att det verkligen tåls att tänkas på. Och jag måste göra det nu – innan jag förvandlas till medelmåttornas medelmåtta vilket i mina ögon är Svea Svensson, med villa, vovve och Volvo i förorten med 2 barn, man och semester till Mallorca en gång om året.

Den yngre versionen av mig hade förmodligen fnyst åt detta och sagt – haha aaaaldrig jag, jag ska bli bättre än så!

Det vill jag tro på.

Oscargalan

Av någon konstig anledning med självplågande underliggande motiv brukar jag alltid se Oscargalan. Den ska dessutom ses på natten i direktsändning, annars räknas det inte. Ännu värre är det om man skulle se den i sammanfattning på någon tråkig kommersiell kanal i efterhand – nä fy tusan – det är INTE proper coutume.

Tyvärr tyvärr är det så att galahelvetet flyttats till en kanal jag inte har, och givetvis blev jag irriterad för detta, men i hemlighet tyckte jag att det var ganska skönt att slippa skiten. Skönt att slippa alla kvinnor som kippar efter andan och tackar gud (varför gud?), skönt att slippa den där långsamma, torra och hycklande högtidligheten (varför har de inte en rolig gala istället – det är ju ett rum fyllt av de mest utflippade, nerknarkade och alkoholiserade människor på jorden – chansen att en stor del av dem dessutom började sin karriär i porrindustrin är dessutom stor – var tionde film som görs i Hollywood är “normal” spelfilm – resten är porr), skönt att slippa alla tråkiga kategorier – vem bryr sig om ljudmixen egentligen?

Jag kan gnälla och låta pseudopretto så mycket jag vill, i slutändan tackade jag piraterna och fick se galan ändå – utan reklam dessutom! Med en semla i käften, mild oro över min stegrande viktökning och en varm filt bäddade jag ner mig i soffan och spenderade tre timmar med filmeliten, etablissemanget, kulturborgarna.

Det var bra, det var faktiskt riktigt bra, ja jäklar vad de har pimpat upp galan! Den påminner numera mer om en MTV music awards, med roliga nummer, mycket humor, och fantastiksa nomineringspresentationer med en djupare mening, mer känsla och fina ord. Flera gånger blev jag rörd till tårar – genuina tårar öven hur folk har kämpat för detta, hur många fina filmer som görs därute, och hur många ljudmixare det finns som aldrig i sina vildaste drömmar trodde de skulle stå på en sådan scen och ta emot en sådan hyllning. Det är nördvarning på ljudmixare, men fan vilket bra jobb de gör, och vi tänker inte ens på det. James Bond hade varit jäkligt tråkig om hans röst inte basades till lite – för att inte tala om Fladdermusmannen – han kan väl inte prata så på allvar? Bonds bil hade förmodligen bara låtit som en vanlig Volvo på motorvägen om ljudet inte boostats med en massa specialeffekter – och gud vad tråkig en vapenduell hade varit om vi bara fått se skådisarna skjuta lösa skott på varann hela tiden.

Jag var i alla fall nöjd – både för att jag inte somnade efter en timme som jag brukar göra (av ren tristess) och för att den underbara filmen Slumdog Millionaire tog hem storslamen – se den!

Ja sist jag kände sådan här entusiasm över galan var nog i 18-års åldern när hela tjejgänget var samlat för att stanna uppe hela natten – inte för att vi i den åldern hade något superintresse för film, men för att den erans storfilm tog hem storslamen det året – Titanic. Där satt vi när det hade ljusnat ute, de flesta var höga på koffein och några sov, men väcktes inför den sista kategorin – bästa film. Jag har ett foto på oss, tio tjejer på rad i en soffa håller sig för bröstet, håller andan då kuvertet öppnas och de magiska orden läses upp: And the Oscar goes to…

Sen gick vi till skolan höga som hus, babblande som gamla kärringar, med trötta ögon och en hemlig dröm om Leo di Caprio i fören på en båt.

En enklare tid…

Jag såg filmen nedan och bland det sista han säger är att “In 1990 the Internet was up and running”, och det fick mig att tänka.

Det känns som om jag aldrig har varit utan Internet, men det har jag ju faktiskt. Jag var tio när Internet var “up and running”, och dessförinnan hade jag hunnit sitta många gånger framför en “dator” (Commodore 64) och spelat floppydisk spel hos min barndomsvän som alltid hade de nyaste leksakerna och uppfinningarna. Det vi fick lära oss på datan i högstadiet var ju bara meningslösa saker som maskinskrivning och excelanvändning, och kanske någon ordbehandling (Visst det är väl inte meningslöst, men det kändes ju så då). När jag tänker efter så skaffade jag inte ens en egen mailadress förrän i början av gymnasiet då jag sådär lite skojjigt mailade små  vitsar och funderingar till min kompis Karin som då bodde ute på landet och inte heller hade en egen mail, jag fick skicka till hennes pappas mail och hoppas att han inte läste det.

Jag tyckte det var lite coolt att skicka mail, och jag berättade det för folk. Mina föräldrar skakade på huvudet och förstod inte alls varför man inte bara kunde skicka ett brev eller ringa istället. På sätt och vis hade de nog rätt, vi är i vår tidsålder närmare varandra och mer connectade än någonsin förut, men samtidigt sker den största delen av kommunikationen bakom en skärm, utan ljud och bild. Man ser inte den man kommunicerar med, men hör inte personens röst, och många gånger missförstår man varann då text aldrig riktigt kan ersätta de nyanser som kroppsspråk och röstläge kan ge – kvittar hur många smileys man lägger på.

Pappa köpte 1996 den då grymmaste persondatorn som fanns – jag tror den hade en hårddisk på 20 GB och ett skrämmande litet RAM-minne – naturligtvis kunde man inte bränna några skivor på den, och skärmen var “hela” 14 tum. Jag tror han betalade närmare 16 000 för monsterpaketet.

Mina vänner var imponerade och kom hem till mig då och då för att chatta med andra kompisar som hade dator och internet, istället för att då gå till fiket där vi alltid förut hade samlats för att snacka skit.

Pappa var alltså en föregångare, och insåg ganska snabbt att det där med internet inte var något att skratta åt så han investerade så gott han kunde och nu sitter han där 13 år senare och surfar med huvudet lutat lite bakåt så att han ska få rätt vinkel på läsglasögonen. Sen så ringer han mig lite då och då för att fråga hur man gör det ena eller det andra, och då himlar jag med ögonen och tänker “Herregud ska jag behöva ta det en gång till?” – men han gör det! 67 år gammal sitter han där och söker sin information och trivs med det. Mamma vill inte vara sämre och hon låter helt och hållet sin nyfikenhet styra henne – hon är med på Facebook. Där lägger hon torra kommentarer (som hon förmodligen fnissar högt åt själv) och kikar på bilder och har förmodligen jättekul. Hon gör sina bankärenden (vilket jag fick övertala henne till i flera månader) och hon skickar mail och beställer resor. Hon kan även tänka sig en kortfattad chatt, men är för mig lite jobbig att chatta med då hon är väldigt fåordig och enstavig – men charmigt absolut!

Antar att det är det som väntar även för oss, i framtiden sitter vi där med huvudet lutat bakåt (eller har alla gjort Lazic då?)  och pratar med någon när och kär via en svävande bildskärm som utför kommandon bara vi tänker tanken. Och så fnissar vi högt för oss själva och tänker tillbaka på någon omodern anordning vi använde oss av 2009.