Jag och min man bytte roller häromdagen för att försöka lära oss någonting nytt om varann och varandras beteende. Vi har ju nyligen flyttat ihop och då ingen av oss bott tillsammans med någon förut så är det nog ganska naturligt att det uppstår en del små irritationsmoment i vardagen som slutligen brister ut i idiotiska smågräl som det vi hade för ett par dagar sedan.
Det blev en del kvävda skratt eftersom vi faktiskt är väldigt komiska då vi imiterar varann, men ingen av oss ville kännas vid att det egentligen var roligt då hela experimentet faktiskt började med ett bråk och ingen ville erkänna sig besegrad. I slutändan kunde vi naturligtvis inte hålla oss längre och började gapskratta varpå vi snabbt blev vänner igen, men vi gick ur denna pärs (som varade flera timmar) med många insikter och förhoppningsvis bättre utsikter för framtiden (med färre idiotiskt töntiga och meningslösa bråk som dessa).
Jag spelade honom och försökte manifestera hans lathet och blinda, slarviga manlighet genom att stöka till den lägenhet som jag själv just hade spenderat hela dagen för att städa. Jag spottade tandkräm över hela tvättstället, passade på att sprätta med tandborsten mot spegeln, slängde använda handdukar på golvet och var allmänt svinig. Sen pratade jag jättehögt i telefon vankande stressat fram och tillbaka och drog dåliga skämt som bara en invigd barndomsvän skulle förstå. Sen satte jag mig på min röv och rökte i köket. Det hör till historien att vi skulle ha en stor fest på kvällen och hade en del att förbereda, vilket han naturligtvis inte hade någon som helst koll på eller vilja att ta tag i. Så han slappnade av - jag slappnade alltså av. (Detta slappande gjorde mig hemskt stressad, men jag var bestämd, jag skulle inte ge mig)
När han spelade mig gestaltade han en oerhört stressad person med enorma kontrollbehov som sprang runt i hemmet och domderade upp villkoren enligt en nazistisk tidsplan. Han fick städa upp efter mig, och det gjorde han muttrandes och klampandes av ilska. Han fick ta tag i alla grejer - bestämma vad som skulle serveras på kvällen, och fixa med allt som borde fixas inför en fest. Han fick säga till mig vad jag skulle göra (och jag gjorde det med den obligatoriska sucken). Han drev hårt med mitt ordningssinne och jag med hans mamasboy-komplex.
Allting var ju naturligtvis väldigt överdrivet och därmed också oerhört roligt och det man mest lärde sig var något om sig själv. Vi har alla våra svaga och starka sidor och vissa av dem kan man inte ändra emedan andra kanske borde ses över - och hur ska man veta att man har en dålig sida om ingen visar den för en?
Jag är inte direkt en stressad person, men jag gillar att planera och ha ordning och reda på saker och ting. Jag gillar att vara ute i god tid just så att jag inte ska behöva stressa senare och jag gör mitt bästa för att hålla en viss tidsplan så att jag ska slippa det.
Han är en “ta det som det kommer”-kille och har ingen plan alls - om det inte är något som intresserar honom dvs (han är ju en grym producent när det handlar om att göra film och då måste man ju ha koll på grejerna). Han blir då stressad av mig för att jag får det gjort och jag blir stressad av honom för att han inte gör något.
I alla fall så har jag förstått att jag kanske måste ta ett steg tillbaka, men jag förväntar mig då också att han tar ett steg framåt och denna vecka har allting gått mycket bättre på något sätt. Vi ligger fortfarande inte på 50/50, men vi har börjat vår resa dit.
Och det där med kontroll… Det enda i mitt liv som jag har någon kontroll över just nu är mig själv och mitt hem - allt annat är som känt piss, och när allt rasar omkring en måste man få lov att klamra sig fast vid något för att inte bli galen. Detta är min grej. Kan jag inte bara få göra det?
Allt började med att jag just när han stigit upp bad honom göra is till festen innan vi tänkte gå ut en runda på stan ett par timmar senare, han tyckte jag var galen och jag kunde inte fatta att det kunde vara så jäkla jobbigt.
Moment 22 - 326 dagar arbetslös - 128 sökta jobb - kontrollfreak
