En go vän berättade att hon hade hört ett reportage på P3 som handlade om hur arbetslösa ser på sin vardag och vilka reaktioner deras arbetslöshet skapat. Jag kände igen mig så väl, att ständigt försvara sina dagliga aktiviteter är något vi gör och känner att vi måste göra. ”Hej hej, vad har du för dig?Hur går det med jobbsökandet?” -Jo det går skitbra, jag sitter vid datorn tills min röv blir platt, mina celluliter förökar sig och min ischias är sämre än vanligt, och sen har jag massa ärenden att utföra ojojoj som jag står i!
Jo jag söker aktivt jobb men jag skulle ialdrig erkänna för någon att vissa dagar kanske jag faktiskt inte gör någonting, jag kanske bara surfar runt, tar en fika med en vän, sitter och dagdrömmer eller ritar ett nytt plagg som jag aldrig kommer att sy. Med rädsla för att få det onda ögat av någon och få dem att tänka ”ja slappar man så slappar man”- för det verkar som folk har avhumaniserat mig på det sättet redan. Jag är inte den person jag var innan, jag är bara en jobbsökarmaskin och den första fråga folk ställer (utan undantag) när man ses är (med huvudet på sned) ”Hur går det med jobbsökandet?”.
Jag veeeet de gör det för att de bryr sig om mig, men ärligt talat – TRO MIG – när jag äntligen får ett jobb kommer hela världen att veta om det, jag kommer ringa dig, dig och även dig! Det är klart jag vill att någon ska fråga någon gång, och ja, det händer inte så mycket annat i mitt liv som folk kan fråga om, men, den gamla personen behöver också näring – inte bara Moment 22 – jobbsökaren.
Så fråga eller inte fråga – det är frågan – och svaret…ett Moment 22.
