”Hur klarar du dig egentligen?”, frågade han och gav mig den där blicken som bara gör att jag inte kan ljuga – han känner mig för väl. Jag svalde hårt, tog ett djupt andetag, och sa det jag alltid brukar säga till folk när jag får den frågan: ”Ja…jag använder upp alla mina sparpengar, gör sällan något roligt eller köper mig något snyggt, har halvt vitaminbrist på grund av min dåliga diet, har inte rika men väldigt generösa och hjälpsamma föräldrar och…. så berättade jag. Jag – som den sista människa jag någonsin trodde skulle behöva det, eller svälja stoltheten för att be om det – ”får hjälp” av kommunen för att överleva.
Jag har inte rätt till a-kassa, alfa kassa eller liknande, jag har inga aktier att sälja och inga besparingar värda att nämna som jag kan använda mig av. Mina föräldrar vann roligt nog på lotto förra våren och delade upp det mesta som en gåva mellan oss syskon, och det levde jag på i fyra månader (inklusive en semesterresa som jag unnade mig efter examen). Och sen var det slut. Hade ett par ströjobb och korta projektanställningar – absolut inget seriöst och oftast iklädd udda utstyrslar – och så klarade jag mig en liten stund till. Och sen var det slut.
När man inser att pengarna verkligen är slut, helt slut, och inget ljus i sikte finns, då behöver man hjälp och jag kan inte längre gå till mamsen och papsen även om de mer än gärna hade sålt sin egen lägenhet för att hjälpa mig. Jag är 28 år gammal och även om det tog emot något fruktansvärt och jag hade gråten i halsen när jag gick och lämnade in ansökan så var jag tvungen, det var nog det enskilda tillfälle när jag känt mig mest misslyckad och besviken på mig själv i hela mitt liv. Hur blev det så här?
Jag kanske låter som värsta patetiska nollan, men det är jag faktiskt inte och jag tror att de flesta som känner mig skulle hålla med. Jag är en tuff och optimistisk tjej med skinn på näsan, intellekt i knoppen och vass tunga – vad gör jag för fel?
I alla fall, då man lämnar in en ansökan om försörjningsstöd (det nya fina ordet för socialbidrag)krävs en hel del papper och då de flesta av oss inte har kopiatorer hemma får man kopiera nere på medborgarkontoret (det nya fina ordet för socialkontoret). Moment 22 varning: Människor går dit för att be om ekonomisk hjälp för att de inte har några pengar, myndigheten kräver en massa papper som berör hela deras liv, och vem ska betala för kopieringen – jo den som inte har pengar förstås…
Aaaahh ironin i det hela är makaber!
Moment 22 – 245 dagar arbetslös
1 kommentar
söndag 1 juni 2008 kl 2:28 f m
Men du, du kan ju alltid fråga dem varför de inte datoriserar det hela och låter dig skicka elktroniska dokument istället. :)
Jag minns när jag var i 20-års ålder och var arbetslös. Då skulle jag få det som då kallades för KAS (vet inte vad det heter nu). Av någon anledning skulle jag skicka en ansökan till Gotland. De i sin tur skickade mig ett brev där de skrev att jag skulle skicka innehållet till Försäkringskassan. Jag tänkte ”Varför skickar de det till mig och inte direkt till Försäkringskassan.”.
Så jag gick till Försäkringskassan med papperet men de bad mig att skicka dem brevet, av någon anledning.
Jag är ganska frispråkig av mig så jag förklarade för dem på Försäkringskassans kontor att de var korkade. De på kontoret förklarade att det inte var deras fel men jag sade åt dem att det var det eftersom de fortsatte att arbeta på en plats som arbetar efter ett så korkat system utan att försöka förndra det.
De såg snopna ut och jag gick därifrån och så fick jag posta informationen till dem…