Skillnaden mellan vuxendagis och barndagis är att man de facto utvecklar sig på det senare - likheten är att man på båda ställen blir tilltalad som om man vore ett barn, vilket jag hävdar inte passar sig i det tidigare.
Idag har jag så blivit ett ”åtgärdsfall” bland många andra, jag tvingas alltså att gå på vuxendagis för att bevisa att jag vet hur man söker jobb, och att jag verkligen gör det. Det räcker tydligen inte att jag och mina förfäder betalat skatt i många år så att jag ska kunna få stöd när jag är illa ute – välfärdsSverige kommer med villkor numera.
Jag kommer in i rummet på ”Arbets och utvecklingcentrum”och möts av ett blandat gäng bestående av ”Muhammed 50+,som förmodligen var civilingenjör i sitt ursprungsland”, ”Fatima 40, som har sina fyra barn med sig”, och en och annan ”Lasse och Lena som förmodligen haft problem med spriten länge”. De sitter med ihålig blick vid sina datorer och gör vad de blir tillsagda och tittar då och då upp när någon kommer in i rummet, som om för att se om något i deras liv kanske förändras- de ser en ny person, jag, suckar lite och sjunker åter in i sina givande ”aktiviteter”.
Plötsligt står en dam framför mig med ”socionomhippiekläder” med huvudet på sned och tilltalar mig med nuttinuttröst ”Men vet du detta kommer att gå bra, du kan ju få vilket jobb som helst ska du se”. Lägg märke till ordvalet ”vilket jobb som helst” inte vilket jobb du vill. Min värld faller samman i detta ögonblick, eller var det kanske när hon sa att jag var tvunget att komma tillbaka tre dagar i veckan för att vistas i denna miljö?; och det enda som susar i mitt huvud är: Vad i självaste helvete gör jag här? Vad ska jag få ut av detta?
Hon blir grymt imponerad av min CV (kanske förväntade sig att jag var helt väck) och frågar mig därefter: ”Men vad gör du här?”. You tell me.
Jag kanske är helt väck?Jag kanske är skitkass på att söka jobb? Efter 70-talet sökta jobb i de flesta branscher står jag fortfarande utan, men då alla i min närhet säger att jag gör ett bra jobb, inklusive min handläggare på Arbetsförmedlingen (som för övrigt är ljuset i mitt ganska mörka liv), vad ska jag då tro? Ljuger de, eller är de också helt väck? Dessutom har jag genomgått en kurs i karriärplanering – nä, jag vet vad jag gör, jag har nog bara inte haft någon tur än…
You tell me.
Jag kanske låter högfärdig och som om jag tror jag är förmer än andra, det är jag inte, men den miljön kommer ta livet av den sista gnista jag har- det dagiset kommer inte göra att jag utvecklas på något sätt – snarare kommer jag att kvävas. Förmodligen var det därför hon tvekade när jag rakt ut ställde henne frågan :Vad tror du att detta ställe kommer att ge mig? Hon vet inte och jag vet inte, men regler är regler, så for now är jag fast i dagisträsket.
Moment 22 – 248 dagar arbetslös
3 kommentarer
torsdag 15 maj 2008 kl 8:25 e m
[...] Jobbet som var som gjort för mig är som handledare/arbetsmarknadssekreterare på …(håll andan): AUC! [...]
torsdag 15 maj 2008 kl 10:56 e m
Usch!
Jag vet det är ju så jävla deprimerande att ens kliva in där då man bara ser att hoppet inte finns kvar hos någon av dom…
Jag har ju gått ett gäng datakurser via AF… Med en salig röra av olika människor. Oftast är det 3-5 kärringar och gubbar som har två år kvar till pension. Jag menar hur sugen brukar dom vara på att ens få ett jobb i den åldern???
Så peppad å motiverad ska man inte räkna med att bli på vuxendagis inte… Blää!
onsdag 28 maj 2008 kl 7:24 e m
[...] mig för, då går det nog som bäst. Tills dess roar jag mig med samma saker som alltid – äventyren på AUC, vändning på slantarna, klagobegränsning och [...]