PÅ AUC satt en bekymrad man bredvid mig idag. Han slipade slipade och slipade på sitt CV och gjorde en massa anteckningar på det utskrivna exemplar han hade. Jag sneglade lite och såg att hans CV var smockat – bokstavligen talat. Efter ett tag kom en av coacherna fram till honom och frågade hur det gick och han svarade lite irriterat att han inte visste vad mer han kunde bättra på. Desperationen i hans röst var tydlig, han hade säkert gått igenom detta tio gånger redan. De satte sig ner vid coachens skrivbord och började prata. Lyckades höra att han varit i Sverige i tre år. Han talade bruten svenska, men hans ordförråd var perfekt och han talade flytande i övrigt. Coachen envisades med att tala idiotsvenska med honom. Det framkom att han var civlingenjör och jobbat inom området i 25 år i ursprungslandet. Hon erbjöd honom ett jobb som fabriksmontör.
Han hade självförtroende och mod nog att ifrågasätta hennes förslag, eller så var han bara så arg och slagen att han inte orkade spela med enligt de sociala reglerna längre. Han sa någonting i stil med att:
Det finns tusen fabriksmontörer som kan montera vad som helst, vem som helst kan lära sig det – men det finns bara en civilingenjör som jag och jag har levt för det i hela mitt liv.
Han tog fram en massa papper som han ville att hon skulle kolla på men hon förklarade på sin idiotsvenska att hon inte kunde förstå vad det stod på papprena eftersom de var på ett annat språk. Han pekade och upprepade gång på gång att detta har han gjort och detta har han utvecklat och detta har han bidragit till. Hans röst höjdes av frustrationen och coachen hade inget mer att säga än att det var det enda hon kunde hjälpa honom med.
En tillgång som han, en människa som uppenbarligen är erfaren, kunnig och villig, går förlorad på grund av ett skitsystem.
På min andra sida satt en kvinna omkring 40 årsåldern (gissar jag) utan några tänder och med det där slitna ”jag-har-varit-heroinist-halva-livet”-utseendet. Hon satt och skrev ett mail på ett par rader vilket tog henne en halvtimme. Coachen gick fram även till henne – men bara för att fråga: Hur går det med ansökan till det där fabriksmontörjobbet jag rekommenderade dig?
Moment 22 – 293 dagar arbetslös – 103 sökta jobb
8 kommentarer
torsdag 29 maj 2008 kl 7:15 e m
Att skratta efter detta hade varit lika opassande som att skratta på en begravning, va?
torsdag 29 maj 2008 kl 7:58 e m
Tack MJE – så behövde jag inte säga det själv=)
fredag 30 maj 2008 kl 12:05 f m
Visst är det sorgligt, men frågan är om inte coachen endast är realistisk?
Jag minns att det för något år sedan var många civilingenjörer som inte kunde få arbete, så de fick jobba på ICA eller dylikt.
Situationen kanske är liknande fortfarande?
Då kanske det är bättre att ha ett jobb än inget jobb alls?
Ska man gå runt och vara arbetslös av anledningen att det inte finns ett arbete för det man är utbildad till om det finns massor av jobb lediga inom en annan sektor som man också klarar av att göra?
Vad är alternativet?
Det är ganska lätt att vara kritisk men vad är alternativet?
Ska man skapa en tjänst åt denne man om det inte finns ett behov för hans kunskaper i just det ögonblicket?
Här citerar jag gärna Darwin:
”It’s not the strongest of the species that survive, nor the most intelligent, but the ones most responsive to change.”
Om hans situation förändras (han flyttar) så kommer det antagligen gynna honom mer att försöka anpassa sig till situationen än att försöka anpassa situationen efter honom. Det senare alternativet är betydligt svårare att lyckas med och frågan är om han inte skulle kunna uppnå sitt mål genom att gå en annan väg, eller hitta ett annat mål som han inte kände till innan och som i slutändan visade sig vara ännu bättre än att kämpa hårt för att kunna göra det han alltid har gjort?
fredag 30 maj 2008 kl 9:12 f m
Jag har inga siffror på det, men för några månader sedan läste jag att det var brist på ingenjörer och att de nu vill att flera ska utbilda sig inom området inför framtiden. Det räcker för mig.
Givetvis är coachen realistisk, men det jag tycker är galet är att han överhuvudtaget befinner sig där. Han borde vara i någon akademiker/entreprenörgrupp där han kan få sina betyg/meriter översatta och vidimerade, han borde få gå någon typ av kurs för att utveckla sin tekniska svenska så att han förbättrar sina förutsättningar – hans kompetens borde tas tillvara på bättre – inte förloras i mörkret på någon deprimerande fabrik.
Contentan: Sverige ser inte vad de har även om det står rakt framför dem.
Sen vet jag ju inte något om hans bakgrund i övrigt, med flytt och så – men i hans område tror jag inte han har hamnat helt fel, Skåne må vara socialt utmanat, men Öresundsregionen växer så det knakar – visst måste det väl finnas något för honom där?
lördag 31 maj 2008 kl 2:40 f m
Jag håller med om att det finns mycket att bättra på. Tyvärr är samhället inte mer än en fasad. Man lever i en villfarelse om att allt är tryggt, strukturerat och genomtänkt fram till dagen man råkar ut för något själv. Det är då man inser hur vansinnigt lite tanke det ligger bakom det mesta som människor gör och hur det drabbar den som redan är drabbad.
Däremot så ser jag inte att denne mans situation är hopplös. Han kan ju söka jobb på denna fabrik och utbilda sig i språket under kvällstid för att sedan kunna arbeta med det han är kompetent inom.
Visst skulle samhället tjäna på att ta tillvara på kompetens, men när inte ens mindre företag klarar av det, hur ska då en statsapparat kunna göra jobbet bättre?
En annan aspekt är också att han kan få erfareheter och intryck som möjliggör att han kommer på något han aldrig annars hade kunnat komma på. Det i sin tur kanske leder till att hans liv tar en annan oväntad och positiv vändning som kanske t.o.m. gör att han börjar arbeta med något som han tycker är ännu roligare än att vara en civilingenjör. Först och främst är han ju en människa, inte ett yrke.
Jag tror man gör sig själv en stor tjänst genom att acceptera människors och mänsklighetens begränsningar. Visst ska man försöka påverka saker till det bättre men jag tror att man lätt kan bli besviken om man utgår ifrån att människor ”kan”. Hade de kunnat hade världen inte sett ut som de gör. Vissa kan, men många kan inte.
Jag brottas själv dagligen med att acceptera den insikten. Jag förstod att det är så det ligger till för ett antal år sedan men det gäller även att kunna känna det fullt ut, och det är svårt tycker jag.
Men jag inser att det är den enda vägen.
lördag 31 maj 2008 kl 8:48 f m
Jag håller med – men visst är det tråkigt, han har ju erfarenhet från 25 år, vilket är skithäftigt.
Han kanske också måste gå omvägar, men jag tycker bara det är så dåligt av den där coachen. Vad fan är hon för coach? Hon får väl peppa honom och ge honom idéer/hjälpa honom komma på idéerna som en coach ska, inte bara avfärda honom som hon gjorde när han höll på att bryta ihop. Jag menar att hon gjort ett dåligt jobb. Sen känner vi ju inte till hela historien, vad han gjort innan, vad han gör nu, vilken plan han har. Men vet du vad? Nästa gång jag ser honom där så skulle jag faktiskt kunna gå fram och fråga – vad sägs om det? Någon fråga du vill att jag ska vidarebefordra?
lördag 31 maj 2008 kl 12:30 e m
En coach ska egentligen inte ge råd (så vitt jag vet) utan endast leda in den andra personen på rätt väg (vägen som passar den bäst) genom att ställa en viss typ av frågor så att den andra personen själv inser vad den ska göra.
Fråga honom detta:
Är du enbart en civilingenjör och absolut ingenting annat?
Sedan kan du ge honom ett råd:
Livet är inte rättvist i sig. Alla rättigheter och värderingar är mänskligt påhitt som lätt glöms bort när det passar en viss person. Du är inget undantag och ingen kommer att hjälpa dig. Hjälp dig själv. Gör det du måste göra för att nå ditt mål (om det är det viktigaste i ditt liv), även om det är så att du måste börja om från början.
lördag 31 maj 2008 kl 1:01 e m
Will do! Återkommer med uppdatering senare!