Vem tror ni att jag är?
Jag undrar om och hur många gånger jag har blivit bortsållad på grund av vad jag heter i efternamn. Mitt förnamn är svenskt, jag ser svensk ut, firar alla svenska högtider på traditionellt svenskt sätt och talar felfri svenska, och förmodligen bättre än många svenskar då jag är högutbildad och har en viss lingvistisk läggning som gör att jag har det väldigt lätt för att lära nya språk.
Läste ett inlägg hos (s)andberg där hon diskuterar en artikel i DN och hur den tar upp ämnet strukturell diskriminering i det svenska samhället. Det är mycket vanligare än vad man tror, men oerhört svårt att bevisa. Contentan är att vi i Sverige bör förflytta fokus från invandrarnas situation (problem att integreras) till att se över svenskarnas sätt att systematiskt diskriminera dem.
Jag har inga siffror på detta, men då jag en gång för längesedan bevisligen blivit bortsållad pga mitt efternamn (en helsvensk kompis till mig fick jobbet fastän jag sökt det först och hade mycket erfarenhet – hon hade ingen erfarenhet alls) tror jag att det försiggår runt omkring oss hela tiden.
När detta hände var jag bara 19 och det var inget seriöst arbete så jag tog aldrig tag i det, och eftersom jag var så naiv fattade jag inte förrän senare vad som faktiskt hade hänt, men om jag idag, när jag verkligen vill ha ett jobb skulle bli diskriminerad på det sättet…då hade det blivit hus i helvete vill jag lova.
Moment 22 – har koll på sina mänskliga rättigheter
Dagens visdomsord numero diciotto:
”Politikernas dumhet har inte blivit större under tidens lopp, men deras möjlighet att ge uttryck åt sin dumhet har blivit allt större”.
Okänt ursprung
7 kommentarer
torsdag 29 maj 2008 kl 9:07 e m
Självklart är det mycket vanligare än vad man vill kännas vid. Jag har själv råkat ut flera gånger för att bemötande / service gått ned markant när jag kommit till att försöka uttala min kära moders outtalbara efternamn. Jag förutsätter att det efternamnet inte bara är positivt när jag söker jobb.
torsdag 29 maj 2008 kl 9:25 e m
Jo jag med, men va fan, jag är ju så svensk så det stänker om det.
torsdag 29 maj 2008 kl 10:50 e m
Ja, men folk har fortfarande piss i huvudet. För att uttrycka det på klingande skånska.
Det enda det bevisar är att snacket om att problemet är brist på integration bara är skitsnack. Det kvittar hur mycket invandrare integrerar sig, de kommer fortfarande inte bli omtyckta av de som avskyr dem. Men detta är ingenting nytt, vi lever just nu i en repris av tidigt 90-tal och Ny Demokrati. Det är lika surt nu som då.
fredag 30 maj 2008 kl 9:41 f m
Jag kan tipsa dig om ett bra jobb. Där det inte spelar någon roll om du är svart, homo eller pensionär. Där det är förmågan och läggning som avgör. Ett skitkul jobb om man klarar av det. Bra tider och mycket bra betalt….
Jag jobbar där och har aldrigt haft det så bra…
fredag 30 maj 2008 kl 10:27 f m
hhmmm I am intrigued, do tell me some more ;-)
fredag 30 maj 2008 kl 12:32 e m
Att bli behandlad annorlunda för att ens efternamn inte verkar svenskt är nog väldigt vanligt. Har upplevt detta själv åtskilliga gånger sen jag bytte efternamn och tog mitt nuvarnade som är min mors flicknamn och väldigt svenskt. Hette Eriksson förrut och då hade jag bara problem på somrarna eftersom jag blir extremt brun lätt, alla frågade vilket land jag var adopterad ifrån. Sen jag bytte till mitt nuvarande så vill alla lägga till en fransk accent till det hela trots att det är ett gammalt soldatnamn med samma ursprung som Nicolin och Levin m.fl. De som är äldre vet om detta, plus det faktum att vi har haft en Miss Universum från Sverige som bar samma efternamn som jag. Men dom som är födda på sent femtio tal och yngre, tror att det i bästa fall är franskt eller åtminstone utländskt, dessa vill gärna döpa om mig till Michel eller Miguel också (till saken hör att jag är döpt till Michel men ändrat det till Micael). Nu kommer då den period som är värst – sommaren – då jag blir brun och har ett efternamn som i vissa öron inte klingar svenskt och en konstig stavning av mitt namn, är vi svenskar så inskränkta så att vi tror att alla är blåögda och blonda och bleka i hyn, så vi inte inser att vi är olika i hela landet. Jag härstammar från Mora och där men framförallt längre norrut i trakterna av Älvdalen finns det många genuint svenska som liksom jag blir väldigt mörka i hyn på sommaren, de flesta är också brunögda, nu har jag inte bruna ögon i varje fall med väldigt mörkt gröna. Både arbetsgivare och andra borde utbilda sig i Sveriges befolkning och hur dessa ser ut, plus att vi i alla tider har haft stor invandring som satt sin prägel på folks utseende. Nicolin har sitt ursprung i Norrland där de flesta har vissa samiska gener som ger svart hår och bruna ögon borde ha samma problem som jag.
fredag 30 maj 2008 kl 12:44 e m
Intressant Micael – som alltid.
Trodde att man automatiskt får den utbildningen när man går på gatan…eller då kanske man blundar? :)