Där står alltid en man/gubbe utanför ICA där jag brukar handla. Eller rättare sagt, ena dagen står han utanför ICA och andra dagen utanför Konsum – de två affärer där jag handlar som mest. Antar att han inte vill belasta affärens kunder precis varje dag, han är nämligen hemlös och står med sin keps i tystnad och ber om pengar. Ibland mumlar han fram “kan ni hjälpa en hemlös?” utan att någon låtsas höra eller se honom. Han ser verkligen helt förstörd ut, har förmodligen pundat hela livet och är nog inte äldre än 35, men ser ut som en riktigt sliten 50plussare. Insjunkna tomt stirrande ögon, sönderstuckna armar, flottigt hår och smutsiga kläder som döljer en kropp av bara skinn och ben.
Jag har väldigt svårt för att skänka pengar till alkoholister och narkomaner för att man vet exakt vad pengarna kommer att gå till, och det vill jag inte sponsra. Möjligtvis är jag fördomsfull och cynisk när jag säger så, men om de behöver hjälp kanske jag kan hjälpa dem på något annat sätt.
Jag försöker inte peka finger, jag erkänner att jag tillhör dem som inte låtsas om honom, som inte orkar eller vill se, men han står verkligen där i regn, snö och solsken – hela dagarna, varje dag året runt. En gång stannade jag upp och såg på honom. Han kunde inte se mig i ögonen, men han mumlade ändå fram sitt eviga mantra. Jag sa nej och stod kvar. Jag kan knappt klara mig själv, hur ska jag då kunna hjälpa någon annan? Jag var på väg in och jag frågade honom om han kanske var hungrig. Generat sa han bara risgrynsgröt. Jag köpte en korv risgrynsgröt till honom och han slet den till sig utan att varken säga tack eller ge mig en liten blick av tacksamhet.
Jag ser honom varje dag och han är bara så förstörd att han inte har en aning om vem jag är. Så jag låtsas inte om honom heller.
Vi är alla ensamma och ansvariga för oss själva i slutändan.
Moment 22 – 294 dagar arbetslös – 103 sökta jobb
3 kommentarer
lördag 31 maj 2008 kl 2:46 f m
Det var vänligt av dig. Jag har vänner som har erbjudit tiggare mat men då har tiggaren blivit arg och kastat maten i marken. De ville nämligen åt pengarna…
Jag brukar inte ge bort penar av den enkla anledningen att jag inte ser hur det långsiktigt kommer att hjälpa den människan. Om de får pengar kommer de att stå kvar.
Däremot anser jag att skattepengar bör användas till att åtminstone försöka hjälpa dessa människor till att kunna tillföra något. Pengarna kastas ju annars gärna bort på andra meningslösa saker.
lördag 31 maj 2008 kl 8:43 f m
Ja det hände en väninna till mig också – att han slängde maten i marken alltså… Fan vad förbannad jag hade blivit då!!
lördag 31 maj 2008 kl 12:25 e m
Jag med. Eftersom jag inte gillar att bli arg så undviker jag sådana situationer så långt det går, förutom när jag cyklar (eftersom jag älskar att cykla).