Jag har tappat mycket av mitt mod. Jag har aldrig varit särskilt rädd för något speciellt. Oftast slängt mig ut i det mesta med ett stort pirr i magen och gjort det bästa av det, utan rädsla. Jag är inte så modig längre, jag tycker att ju äldre man blir desto räddare blir man.
Tänk ändå, när jag var 15 reste jag för första gången utomlands utan föräldrarna. Jag var på franska rivieran i tre veckor på egen hand och trots att jag var en väldigt ansvarsfull tjej hittade jag givetvis på lite bus, men lärde mig oerhört mycket och fick rejält blodad tand för resor och äventyr. Två år senare var det dags igen då jag fick ett stipendium på rekommendation av mina språklärare och åkte till Italien i tre veckor för ett världsomspännande kulturellt utbyte mellan unga kvinnor i nordvästra Italien. Fick vänner för livet, och upplevelser så starka att jag ytterligare några år senare begav mig till Italien igen på gott och ont. Den gången hade jag med mig en nyfunnen och en barndomsvän och vi hade verkligen ingen aning om vad som väntade. Den ena hittade sin livspartner, den andra en mexikansk överklassälskare och jag… ja mina äventyr med italienare inkluderade en stalkande mytoman och en one-minute-man vilket knappast var intressant, så i slutändan fick jag det största kulturutbytet med mina rumskompisar colombianerna och de skumma men varmhjärtade italienska nördarna som bodde under oss. AAh det var tider! Flera liknande äventyr har jag haft, några hemma, några utomlands, men varje år skrämmer de mig mer och mer.
Jag måste påminna mig själv om vem jag var då för att locka fram det där modet igen och igår fick jag verkligen en rejäl påminnelse. Den “nyfunna vännen” från Italienresan, M, som nu blivit översättare ska ta sitt pick och pack och flytta ner till Italien med översättarfirman. Hennes enda kollega stannar kvar i Sverige eftersom hon inte känner sig mogen men M har alltid haft Italien som mål och nu ska hon verkligen göra det – med eller utan kollegan. Jag tycker det är så modigt och starkt av henne, hon har ju väntat länge på att kollegan ska få tummarna ur röven men då det inte blivit så tar hon nu ödet i sina egna händer och satsar. Jag är stolt över henne, och är övertygad om att det kommer gå skitbra och hon kommer att hitta det hon alltid sökt efter, samtidigt som hon ger mig inspirationen och påminnelsen om vem jag en gång varit och vad jag borde försöka locka fram igen.
Inte förrän man tar sig modet att göra något som man är rädd för är man fri, så känner jag, och faller man av hästen måste man skynda sig att hoppa upp igen.
Moment 22 – arbetslös, arbetssökande och halvfeg
4 kommentarer
söndag 8 juni 2008 kl 6:42 e m
Jonas Gardell har en underbar definition på att man blivit äldre; “det är när man börjar se sig över axeln efter närmaste polis när man ute på kvällen”. Man blir fegare ju äldre man blir, det är väl det att man uppleveratt man har mer att förlora, trots att det egentligen borde vara tvärtom.
måndag 9 juni 2008 kl 1:41 e m
Jag tror också det, men vad man då glömmer bort är att man kanske faktiskt inte alls kommer att förlora något – utan att det helt enkelt faktiskt finns så otroligt mycket att vinna…om man bara vågar.
Det är det som är mitt dilemma, jag vill inte förlora något/missa något bara för att jag är feg.
måndag 9 juni 2008 kl 8:07 e m
man har ju sett mer av världen och blivit mer erfaren, när man är ung är man ju odödlig på nåt vis. Så jag förstår vad du menar.
Samtidigt tycker jag att jag blivit mindre rädd i andra sammanhang, som t ex för att göra bort mig.
kram
måndag 9 juni 2008 kl 8:11 e m
jo det där känner jag också igen, men jag tror snarare att det handlar om mognad i form av självsäkerhet, självinsikt och självdistans…det är liksom inte hela världen att göra bort sig/skämma ut sig så som det kunde vara när man var yngre när man tog sig själv på så stort allvar och allt var sååååååeeee pinsamt hehehe