Det händer något mystiskt bortom ridån. Något som jag varken kan se eller höra, men som jag nästan vågar mig på att känna. Jag vill knappast kännas vid den gnutta av hopp som det ger mig utan slår den naiva känslan ifrån mig fort som fan och koncentrerar mig på verkligheten istället. Realiteten. Realiteten ser ut som följande: Jag är ung, akademiker, arbetslös och pank. Jag har varit arbetslös längre än jag vågar tro och jag har sökt fler jobb än jag trodde var möjligt – och fortfarande är jag arbetslös. Jag vill jobba, jag vill börja mitt liv, jag vill tjäna pengar, jag vill komma någonstans. Och resa. Mitt liv står på paus. Det är den tiden i mitt liv då man borde leva som mest, men jag är på paus.
Men det händer något mystiskt i kulisserna. Det började för en månad sedan. Jag tror det började när jag slutade bry mig. När jag blev en robot och arbetade på löpande band utan känsla, utan hjärta eller vilja för den delen – med nedslagen tro. Telefonen ringde och jag kunde inte riktigt tro på vad personen på andra sidan sa. Intervju. Han älskade mig. Mig! Någon uppskattar vad jag kan, vad jag gör, och vad jag vill.
Ett par veckor senare hände det igen. Hon ringde. Intervju. Hon var svårflörtad men imponerad – jag fick en ny chans.
I måndags var det dags igen. Någon hade hört talas om mig och ringde för att fråga om jag var intresserad. Av en intervju. Jomenvisst.
Och igår pirrade det till lite extra när jag ringde en kontakts kontakt för att höra om det där jobbet som hon som älskar mig hade rekommenderat mig till. Hon lät positiv och intresserad. Någon är faktiskt intresserad av att höra vad jag har att säga. Det slår mig som en överraskning varenda gång jag av en slump inser det. Dessutom börjar konkurrensen nu – and it can get ugly. En vän till mig vill ha samma jobb. Ska söka samma jobb och vi är så olika. Har ingen aning om hur det skulle kunna sluta. Fortsättning följer.
Idag kommer telefonen att ringa och det som händer bakom kulisserna, som jag så länge varit exkluderad ifrån börjar göra lite oljud av sig. Jag kan nääästan se igenom en liten glipa i ridån och skönja vad som väntar. Men jag blundar nog tills dess – det är säkrare så.
Moment 22 – 327 dagar arbetslös - 130 sökta jobb
5 kommentarer
onsdag 2 juli 2008 kl 2:16 e m
Klart det kommer hända. Jag tror på dig!
onsdag 2 juli 2008 kl 2:52 e m
=)
onsdag 2 juli 2008 kl 11:57 e m
Lycka till! =)
torsdag 3 juli 2008 kl 9:30 f m
Jag blir lätt handlingsförlamad…
Då är livet på paus hela tiden å det är urtrist!
Duu du vet väl att det finns anställningsbidrag som arbetsgivarna kan få om de anställer dig?
Vet inte hur lätt/svårt det kan vara för dej om du skulle sälja in den ide´n hos någon som du VERKLIGEN skulle vilja jobba hos???
Kram på dej!
lördag 5 juli 2008 kl 1:51 f m
Hoppas att det går bra! Lycka till!