Nu när man sitter på andra sidan arbetsintervjubordet har man tid att tänka efter. Hjärnaktiviteten grumlas inte av nervositet eller prestationsångest och intellektet rusar inte runt panikartat för att hitta de rätta svaren.
Jag har intervjuat flera som är i samma ålder som jag, men knappt har gjort något i livet. Jag trodde alltid att det var jag som inte hade gjort så mycket, men det kanske inte alls är så? Personerna är lika gamla som jag men ser ibland tio år äldre ut, och jag fick andningssvårigheter förra veckan då jag upptäckte mina första rynkor. Kanske har det att göra med att man utstrålar den ålder som man inuti känner sig vara? Någon såg gammal och sliten ut, en annan ung oerfaren och vilsen, två personer jag inte skulle kunna identifiera mig med, två personer som är lika gamla som jag.
Jag är snart trettio, men har aldrig riktigt fattat att jag är över 25, aldrig gett det en tanke, aldrig haft jobbiga känslor inför det. Det där med åldersnoja kommer nog senare. Men om det är vad man känner inuti som strålar ut så kanske jag kommer se lite äldre ut efter idag. Idag hade jag tänkt göra något som i min värld känns högst ”vuxet” men som i samhällets ”grundlagar” kanske är fullt normalt för någon omkring trettio.
Annars har jag inte gjort något särskilt som i allmänhet anses som vuxet – jag har inte köpt en lägenhet, bil eller börjat pensionsspara. Jag har inte tagit några lån (förutom csn), knappt betalat någon a-kassa och har ingen större koll på ”finanskrisen”. Jag har inget ICA-kort, planerar inte min semester ett år i förväg och äter inte ärtsoppa på torsdagar. Det är kanske jag som är fördomsfull, och visst bygger man sitt eget liv som man vill – men för mig känns det i alla fall väldigt vuxet att skaffa sig ett gemensamt bankkonto och tvillingkort som skall användas till inhandling av mat och betalning av räkningar. Japp idag gäller det, känner nästan hur rynkorna börjar slå sig fram redan.
Det kanske låter som om det är jag som har åldersnoja, men egentligen inte, jag är den jag är och det där andra tycker jag man ska dra ut på så länge som möjligt, varför har vi så bråttom att bli vuxna egentligen?
Jag trivs så här, och jag vet faktiskt inte hur man gör ärtsoppa…
3 kommentarer
fredag 17 oktober 2008 kl 3:02 f m
Om jag utgår från mig själv så blev jag inte mer vuxen bara för att jag tänkte på det. Jag fick min ”kris” när jag var 24 år och började agera ganska annorlunda jämfört med vad jag gjort tidigare. Jag blev mer långsiktig och slutade utgå ifrån att jag kan vänta. Trots det så händer det att jag gör det, beroend på situationen.
Dock ser jag inte gammal ut för det. Ser snarare gansak ung ut med tanke på min ålder. Har alltid fascinerats av människor som ser ut som att de är tio år äldre än jag men egentligen är ett par år yngre. Då brukar jag undra vad de har gjort för att ”uppnå” det. I de flesta fallen tror jag att man måste leva ett relativt destruktivt liv genom att röka, dricka mycket alkohol eller bruka narkotika.
Det är ingen slump att många av de som jag känner som ser unga ut faktiskt lever väldigt sunt.
Men jag tror inte att ett gemensamt bankkonto bör göra att du åldras. :)
Det är inte det avgörande.
söndag 19 oktober 2008 kl 1:05 f m
Min devis är:
Ett väl bevarat barnasinne är ett hot mot all världens vansinne…
Jag vill aldrig bli gammal!
Favvolåten är föresten: Forever Young med Alphaville
;)
Krumelurpiller – javisst.
tisdag 21 oktober 2008 kl 9:12 f m
Haha! Jag tycker du är så där lagom gammal! Jag tycker själv att min ålder varierar ganska mycket… ibland känner jag mig som ett litet barn och ibland som en gammal tant. Lite lagom varierande! Variation förnöjer! Kram!