”Ponte Vecchio per favore” sa vi och hoppade in i taxin. Det var vår allra första kväll i Florens och ingen av oss visste någonting särskilt om Florens förutom att den gamla bron var den enda som klarade sig ifrån bomberna under andra världskriget. Vi var tre tjejer, nitton år gamla och naivt oventandes om vad som komma skulle. Utan någon som helst förberedelse för det tolv månader långa äventyr som väntade, vars efterskalv skulle komma att bli livsavgörande för vissa, satt vi i vår nya lägenhet och diskuterade vad vi skulle säga till taxichauffören för att hamna centralt, utan att ignorant bara be om att bli körda till centrum och på det sättet avslöja att vi inte hade någon aning. Vi valde det enda namn som poppade upp i skallen på oss, och efter det skulle det bestämmas vem som vågade ringa och beställa taxin på knagglig italienska. Jag tror det blev jag, och vi blev avsläppta på vad vi då tyckte var det vackraste vi någonsin sett – Ponte Vecchio i Florens – aka, en av Italiens absolut mest turissttäta landmärke – taxichauffören hade säkert sina fördomar, och våra ansträngningar att försöka se avslappnade och världsvana ut var förmodligen en flopp.
Man skulle kunna säga att vi var helt off och verkligen levde med en ”vi tar det som det kommer”-mentalitet. Var så jävla skönt och förmodligen därför som vår vistelse blev så bra.
Så där gick vi och gapade över stadens skönhet och yrade runt utan något särskilt mål, medan vi glömde bort hur hungriga vi var och förträngde hur den slajmiga delen av det italienska mansfolket hängde ut genom bilrutorna och skrek vulgära förslag efter oss. Selektiv perception – vi såg det vi ville se, och vi älskade det vid första ögonkastet.
Vi följde strömmen uppför gågatan och alla häpnadsväckande intryck gjorde oss lite smått snurriga, vi trodde inte att det kunde bli bättre än sådär då gatan förvandlades till ett torg och över horden av fotograferande japaner reste sig den upplysta Il Duomo – magnifik, spektakulär och stolt vakande över staden. Nacken höll på att gå ur led när jag skulle insupa denna skönhet, och det enda jag kunde tänka på var att jag ville bestiga den, och se det som den såg varje dag, utsikten över denna underbara stad som jag skulle komma att älska för evigt.
Jag besteg den aldrig. Likaså besökte jag aldrig Uffizierna som bara är ett stenkast bort. Jag gick aldrig och såg David, utan nöjde mig med att fotografera mig framför kopian av honom där han naken står på piazza signoria (jag nådde bara upp till hans penis…) – jag vet – det är skamligt att inte göra sådana saker när man bor i en sådan historiskt fullproppad stad, men jag hade inte det intresset då.
Däremot har jag gjort andra saker som jag också tycker hör till upplevelsen av en stad.
Jag har hånglat uppe på Fiesoles kullar med utsikt över hela Chianti. Jag har lärt mig avhysa varenda jävla påträngande italienaridiot med en blick och ett par ord. Jag har lärt mig flytande italienska (inte så flytande längre – detta var 9 år sedan), jag har varit hemma hos Dante, jag har hejjat på Fiorentina och befunnit mig tre meter från Batistutas fina bakdel. Jag har lärt mig vad bra italiensk mat kan vara om man bara vågar ta sig till den där mörka parkeringsplatsen mitt i natten, eller till den där hemtrevliga restaurangen utanför stan där bara de inbitna finsmakarna går, och jag har fått vänner för livet. Ingen naken David kan överträffa detta.
Ibland drömmer jag att jag är tillbaka igen och går gata upp och gata ner, bara för att se om jag fortfarande kommer ihåg staden på mina fem fingrar. Det gör jag. Jag känner till nästan varje vinkel och vrå och till och med pundarna utanför Esselunga med sina äckliga hundar väcker ett sådant välbehag i mig att jag får ångest i drömmen om jag skulle hamna på en plats jag inte känner till och inte hittar tillbaka. Om jag inte hittar så släpper jag minnet av Florens bit för bit, och det skrämmer mig lite.
Jag har gnuggat vildsvinets nos – jag ska komma tillbaka och då ska jag se att jag inte glömt bort något. Annars får jag väl utgå ifrån Bron över floden Arno.
2 kommentarer
tisdag 4 november 2008 kl 4:44 f m
För ett par år sedan var jag i Florens under en kväll, en förmiddag och en eftermiddag. Men jag hann faktiskt se väldigt mycket under den korta tid, mycket tack vare att jag gärna går och gör det relativt snabbt.
Jag håller med om att Florens är mycket vackert men fick också en stark turistkänsla, speciellt i närheten av bron du nämner. Även matpriserna kring bron var turistanpassade, d.v.s. oanständigt höga.
Under samma period hann jag även besöka Rom under ett par dagar och även Neapel under en dag. Jag tyckte att Neapel klart var det som kändes mest exotiskt medan jag nästan upplevde Florens som svenskt, i jämförelse.
Av de tre städerna gillade jag Rom bäst. Kanske var det eftersom jag var där längst, men det kan snarare bero på att de hade den klart godaste glassen där. Pizzan i Neapel var visserligen strålande, men det var den i Rom också.
Dock måste jag säga att du har haft tur om du kunnat spendera så lång tid i Italien. Det hade jag gärna gjort, enbart för matens skull. Att det sedan dessutom är en helt annan dryckeskultur där vilket gör vistelser ute på kvällarna mycket trevligare är också ett stort plus. När jag var i Rom kände jag mig faktiskt ”hemma” för första (och sista) gången i vuxen ålder. Fast det kanske endast var p.g.a. det lilla jag hann uppleva. Det är så klart att det finns en baksida på allt, t.ex. det du nämnde om alla närgångna män. Inte för att jag skulle ha det problemet, men jag skulle nog finna det ganska tröttsamt om jag var en kvinna.
Fast jämfört med fulla människor i Sverige är det kanske att föredra?
onsdag 5 november 2008 kl 11:58 f m
Jag har inte hunnit besöka Italien än – men det låter som att du hade en trevlig period av ditt liv där!
Jag bodde på Rhodos i några månader och kan precis som du känna att man längtar tillbaka ibland.
;) jaaa nu är det inte längre bara ett öga ;)
Jag kände att det var dags att ”visa upp mej”.
Ha det gottis!