Jag saknar äventyret lite grann, och har suttit och dagdrömt mycket de sista dagarna. Det verkar som att ju äldre man blir, desto högre krav har man på sina äventyr, man är helt enkelt inte så lättimponerad – eller så kanske det handlar om att man har dålig fantasi?
Hösten ger mig känslor av äventyr, men kanske är det bara en försvarsmekanism som inuti mig dovt vrålar ”ge dig av!ge dig av!lev nu!” på repeat. Jag vet inte, men det kryper i kroppen på mig.
Dessa äventyrskänslor väcktes så jag och D åkte förbi min barndomsstad på vägen till svärföräldrarna. Han skämtade och drev lite med mig då han önskade att han hade fått se mig som liten flicka gåendes till skolan, och han gjorde det med de töntigaste rörelser som om jag på den tiden vore halvt handikappad halvt serietecknad. Jag fnissade lite grann, men såg mig själv på vägen mot skolan, samma väg som jag alltid gick i nio långa år och drömde mig bort till det som på den tiden var ett äventyr för mig – Tarzan.
På vägen fanns en öppning bland enplanshusen med en för oss enorm gräsmatta. En liten bit in på mattan växte ett mystiskt träd. Vi tyckte i alla fall att det var det – för det såg inte ut som något annat träd vi någonsin hade sett. Det var format som en buske, men var stort som ett träd, det hade lianer som i djungeln, och vissa grenar var ihåliga. Det vilade på en av sina största grenar som den liggande Buddhan och om man var riktigt modig kunde man klättra hela vägen upp och gömma sig i lövverket så att ingen såg en.
Vi kallade det för Tarzanträdet.
Jag vet inte vart namnet kom ifrån, men alla ungar visste vad Tarzanträdet var för något och i vårt grannskap måste den vanligaste meningen länge ha varit ”vi ses på Tarzan”.
När man var på Tarzan glömde man bort tid och rum och trädet växte inom oss från att ha varit ett piratskepp med ett stormande hav runtomkring, till att under ungdomens vår bli till ett sorts terapirum för tjejer som behövde prata ifred. Min favorittid var dock alltid hösten. Tarzan blev så vackert då – alldeles orange och rött och då man klättrade längst upp kändes det som om man var fast mitt i en härlig eld som accepterande slukade en precis som man var, och ingenting i hela världen kunde vara högre, större och bättre. Tarzan var utan tvekan en tillflyktort som alltid hade öppna armar och triggade vår fantasi och var basen för våra äventyr.
Men redan då vi kom in i tonåren märkte jag att Tarzan inte längre var nog, nyheten och äventyrens behag hade lagt sig, och vi började stirra upp mot skyn i längtan efter något större. Det fanns på andra sidan gräsmattan och var ett pilträd av magnifik art. Den lägsta grenen svävade minst en och en halv meter ovenför mitt huvud och det var aldrig någon som riktigt vågade klättra upp i just det trädet. Trädet skulle kunna vara den vuxendom som vi nu ville bestiga så att vi kunde lämna barndomen bakom oss – men likt vuxenlivet var trädet skrämmande, och inte förrän en pojke provocerade mig en dag och ifrågasatte min trädklättrarkompetens slängde jag mig in i ett våghalsigt försök att se tuff och orädd ut.
Jag lyckades definitivt och och trots att jag pinsamt nog inte lyckaes ta mig ner, och vuxen hjälp med stege tillkallades, kände jag mig storslagen. Världen såg så mycket större ut i Pilens synvinkel och jag hade bestigit den alldeles själv.
Ibland krävs det alltså att man blir lite provocerad för att våga slänga sig in i äventyret – och jag blir väldigt lättprovocerad av killar som tror att jag bara ”är en liten tjej som inte vågar någonting”. Det är sådana killar som drev mig till att hoppa ifrån 10:an på simbassängen när jag var sex, det är sådana killar som får mig att bestiga träd i tonåren, och det är sådana killar som gör att jag i vuxen ålder ifrågasätter deras eget mod – sluta provocera mig och gör någonting själv istället!
Jag har definititvt vuxit upp, men äventyret ligger ännu och lockar, dock något svåråtkomligt.
Detta är mina höstkänslor.
