If you snooze you lose – detta är konceptet jag försöker leva efter. Vill inte missa något bra eller sova bort mitt liv, jag kan dö imorgon och då var det ju ganska onödigt att slösa bort den värdefulla men korta tid man har på att sova, snacka skit eller våndas i onödan. Nja, så svart och vit är jag inte, men jag önskar att jag vore det, jag tror man måste gå igenom en och annan nära-dödenupplevelse med jämna mellanrum för att bli påmind om hur sårbar man är och verkligen ”fånga dagen” – hur klyschigt det än låter.
Jag kanske låter gammal nu, men jag känner redan att ju äldre jag blir desto mer värdesätter jag livet, och människorna runt omkring mig med sina livs- erfarenheter och berättelser. Det kanske hör till åldrandet att ha sådana tankar nu, men jag tror egentligen bara det handlar om nyfikenhet, kärlek för historia och kultur i mitt fall.
Min käraste vän Karin har gjort en rutin av att regelbundet åka och hälsa på sin mormor som är lite skröpplig, men fortfarande väldigt klar och framåt för sin ålder. De möts över en lunch och några kakor bara de två och pratar om livet, om det som varit, och vad som kan tänkas komma, kvinna till kvinna. Till historien hör att denna mormorn har haft ett för mig väldigt intressant liv, och jag ser alltid fram emot att få höra de historier Karin tar med sig hem efter de mötena. Jag tycker det är så fint att hon tar till vara på tiden med sin mormor som hon säkert har lärt sig mycket av och jag önskar att jag kunde göra detsamma.
Min mormor lever inte längre. För 13-14 år sedan insjuknade hon i Alzheimers och hon gick bort för 8 år sedan. Det var verkligen förtvivlande att se henne tyna bort på det sättet. Hon var en högst vital och självständig kvinna med starka åsikter, en förkärlek för shopping och en passion för mat och dryck. Hon inledde varje söndagsmiddag med: ”Nu ska vi äta mycket, och länge” – och fastän hon pratade mest av alla runt bordet lyckades hon också vara den som åt mest – och aldrig skulle hon prata med mat i munnen nehejdu!
Jag har så många frågor som jag skulle vilja ha svar på från henne, men när hon blev sjuk var jag i den där åldern när man tycker att gamla människor är lite jobbiga och inte vet någonting alls. Det där gulligt naiva och beundrande frågeriet om all världens ting som man hade för sig i barndomens år då mormor och morfar var någon typ av allvetandes högre makt inhöljd i lite mystik var som bortblåst då tonårens nonchalans tog över. Som ung kvinna kan man kanske inte få bättre insikt än av någon som levt i 70 år, men det tycker man givetvis inte när man är tonåring – jag hade helt enkelt inget intresse, och jäklar vad jag ångrar det nu.
Jag skulle vilja veta så mycket – varför och hur hon flyttade ner till Skåne, hur det var för hennes familj under världskrigen, när hon bestämde sig för att adoptera ett barn och hur det gick till, hur det var när hennes man dog, hur mamma var när hon växte upp, vad hon tyckte när hon träffade pappa – en av få utlänningar på den tiden – huvvaligen! Men den erfarenheten, och de historierna är borta sedan länge, visst, mamma och hennes kusiner och de äldre i släkten kan visserligen berätta en del, men aldrig allt. Aldrig det personliga. Mormors tankar och känslor är borta för alltid.
Så jag har börjat släktforska lite, det är inte så lätt eftersom de döda har med sig den mesta informationen i graven, men jag har lyckats gräva mig tillbaka till 1800-talets början och det känns väldigt spännande. Mammas sida är lite enklare då folk har bra minne, har varit duktiga på att dokumentera och har bott på ungefär samma ställe i ett sekel, men pappas sida är grymt mycket svårare att forska i. Hans släkt har gått igenom flera krig och etniska rensningar och de dokument som eventuellt har funnits har förmodligen blivit brända för längesedan och i flera omgångar. Dessutom följer hans släkthistorier bara 50% av familjen då alla jag pratat med till största del bara följer männen i familjen t.ex farfars far fick fem barn och alla vet vad som hände med de två sönerna som gifte sig och fick barn i sin tur, men döttrarna är som bortblåsta och detta triggar mig ännu mer.
Hur hade en gammal släkting till mig det som kvinna på 1800-talets Balkan? Detta kan man säkert läsa om i historieböcker, men fan vad spännande det hade varit att få veta vad en kvinna från min familj gjorde med sitt liv, tänk om hon liknade mig, undrar vad vi hade gemensamt – och vad hade hon gemensamt med den kvinnliga släktingen som under samma tid traskade runt i de norrländska skogarna?
Jag ska berätta mer om något dyker upp – tills dess passar jag på att suga ut historier och erfarenheter av de nu levande för jag vill inte missa någonting mer.
