När det är som mörkast och kallast (damn my cheap land lord!) vill jag bara krypa ihop under täcket och vakna när det är sommar. Kan tänka mig att de flesta känner samma sak, och den enda anledningen till att jag saknar snön är att den faktiskt gör hela världen ljusare under en tid då björnens sovvanor låter som det enda vettiga i mina öron.
Sommaren har alltid varit speciell för mig, inte bara för att det är varmt och skönt och hud och hår strålar mer än vanligt, utan för att jag nästan alltid fått besöka mitt andra hem – sommarstugan i Montenegro. Den har växt upp med mig så som jag med den. När jag var liten var den en betongkub utan varken utedass eller elektricitet. Fanns inte heller någon väg upp till kuben där den stog på berget utan en dåligt trampad rödjordad stig kantad av livsfarliga tistlar och bemannad med soldatmyror (har blivit attackerad flera gånger – varav de flesta incidenter varit mitt eget fel, stackars mamma som måste hört mig skräckvråla på okänd plats i bushen alldeles för många gånger) var det enda som ledde oss upp till vårt så kallade hem. På den tiden var grannens hus det finaste i området (hon hade tapeter och en rosodling som inte liknande någon annans), och vi fick alltid skämmas lite eftersom vi var ju faktiskt ifrån Sverige, men vårt hus var fulast av alla – som tur var hade vi en guldVolvo och det räckte långt ska ni veta!
Från den tiden har jag växt upp, och stugan har mer börjat likna ett hus, med garage, el och lyxigheter som en halvt fungerande aircondition (kan vara skönt när temperatyren kryper runt 40) och fungerande toalett. Grannens hus är nu förfallet och kriget gjorde tyvärr att tapeterna låtits flagna ifrån väggarna, medan rosorna inte kunnat hållas vid liv. Utsikten slår det mesta då det är hav så långt ögat når, och solnedgången får en att glömma att det någonsin kan bli vinter. Denna plats har gett mig så många erfarenheter och så många varma minnen har etsat sig in i mitt hjärta och jag vet inte riktigt om det har med platsen, människorna, eller livet där att göra. Kan vara alla fina människor, vänner för livet som jag hittat där. Kan vara alla tanterna i grannskapet som älskat oss sedan vi var små, och fortfarande ser oss som barn och bjuder oss på kakor varje chans de får. Kan vara bergen, luften, havet, spindlarna, ormarna, skorpionerna och fiskarna som vi ser varje dag. Kan vara syrsorna, vågorna, skratten, musiken, maten, spriten, stranden, serpentinvägarna, eller grannarna som gör det. Kan vara en gammal barndomsbild som vägrar släppa av ett oberört paradis som sakta men säkert förvandlats till ett överbelamrat turistmecka utan respekt för djur, natur, eller människor. Kan vara blandningen av dofter som färsk frukt, grillat kött, bensin, bränt gräs, och hav, men det kan också vara en magkänsla man alltid haft under en tågresa till barndomens bild av paradiset.
Biltågen från Belgrad ner till Bar i Montenegro är alltid sena. I Serbien räknar man inte förseningar i timmar – utan i minuter. Stationsutropen kan mycket väl lyda: Tåget mellan sdjkfabcamzbcvaj och hfjafbmbvajmf är 300 minuter sent, var goda gå till spår ,adfasdjhasjdasjha för att adfksdfjsdhfjhsd. Ja mycket mer än så hör man inte.
Tågen har stått i solen och väntat hela dagen, och när man kliver ombord kokar det i kupéerna. Men folk har förståelse för varandras frustration. De är mestadels mycket hjälpsamma och bjuder varandra på en öl eller en cigg, och konduktören kokar mer än gärna en kopp kaffe till den som vill betala – ha inte bråttom med att få in koppen i kupén dock – konduktören älskar att umgås, och vill helst att du dricker ditt kaffe med honom.
Då tåget rullar iväg pustar alla ut och sticker ut huvudet genom fönstret för att kunna andas. Vi åker förbi Belgrads skyskrapor, kommer ut på landet och solros- och majsfälten tar över, för att morgonen därefter domineras av strandhotell och sandstränder. Alla har bunkrat upp med tidningar, mat, dryck och väskor i sina sovkupéer som är iordninggjorda i en för mig väldigt östeuropéisk stil. Stelmanglade vita lakan, bruna filtar ifrån 1972 med den gamla Jugolsaviska järnvägsloggan på och dunkuddar som kan leda till livsfarlig nackspärr om man inte druckit tillräckligt Sljivovica innan.
Filtarna må verka överflödiga i hettan, men den kommer att behövas då man mitt i natten kryper över den Serbisk/Montenegrinska gränsen och nattens bergsluft är väldigt kylig. På morgonen vaknar man vid sju. Då är det meningen att man ska vara framme. Men det som väcker en är en tupp, sidan om spåret, mitt uppe i bergen i gassande sol. Vi står stilla, och ingen vet varför. Där kan man stå en timme eller så, och då man som tidspedantisk svensk är lagom förbannad pruttar vi plötsligt vidare, och ilskan förvandlas till en förundran över det dramatiska landskapet som kan få de flesta att gapa av sin skönhet. Gröna skogar, djupa raviner och flera gastkramande sekvenser då tåget verkar balansera på kanten till ett stup vars enda slut är en halvt uttorkad smaragdgrön flod ett stort antal meter ner.
Plötsligt förändras landskapet och som en bok öppnar sig träden och bortom bergen blottar de havet som lyser så blått så man inte kan skilja på himmel och hav. Folk sträcker ut händerna för att känna på solens sköna vind glida mellan fingrarna, och då alla bekanta dofter gör sig påminda vet man – att nu är det semester.
Kvar finns endast ett par traditioner innan man är helt säker på att barndomens sommar åter är i görningen. Att på tågstationen dricka kaffe under den stora palmen beställt av de alltid så helvetiskt sura servitriserna i perfekt struken vit skjorta och svart kjol, medan bilarna körs av biltåget (det kaoset är alltid roande). Att sedan köra utanför stan, se ”vår” bukt sprida ut sig långt nedanför vägen, se de tusentals små myror som verkar ha befolkat stranden och alla nya hotell som ploppat upp – och slutligen – svänga vänster rakt upp på bergsvägen som leder oss till vårat älskade hem, bergsvägen som första turen alltid får mig att tro att bilen ska tippa.
Med andan i halsen är man framme, och trots att man inte gör så mycket efter det (manana är ett gammalt ord här, det behövs nog ett längre tidsperspektiv för att beskriva hur lungt folk lever här under somrarna) går tiden ändå alldeles för fort, och plötsligt ska man hem igen.
Det är mörkt nu, men jag hör ändå tåget – ta tam ta tam – ta tam ta tam- ta tam ta tam – och jag somnar så sött.
4 kommentarer
onsdag 17 december 2008 kl 5:15 f m
Det var en fin återgivning. Min familj bodde mest i Banija i Kroatien (nu är dock alla serber bortjagade därifrån och området bebos istället av kroater, så jag skulle knappast känna någon om jag åkte dit) men jag har även varit i Montenegro och Serbien . Min mor är från Serbien och tydligen är min morfars släkt ursprungligen från Montengro.
Nåja, du vet hur det är där, egentligen är alla samma på ett eller annat sätt, men ändå envisas en del med att dela upp sig i olika folkgrupper. Frågan är då hur jag kan se att någon är en jugge på ganska långt avstånd. Det enda som skiljer de åt är dialekterna, men annars är det mesta ganska likt.
Och precis som du säger så finns en hel del fint där också, borde kanske ta och åka ner snart. Har inte varit där sedan slutet av 80-talet.
onsdag 17 december 2008 kl 8:47 f m
Det tycker jag att du ska göra, och det jag gillar med Montenegro är att de verkar vara lite mer toleranta mot varann, där bor ju all sorters folk sida vid sida och vad jag märkt kommer alla överens med varandra …mer eller mindre. Tyvärr råder samma attityd mot vissa mindre folkgrupper som råder på resten av Balkan, jag tror du vet vad jag menar.
Vårt område är väldigt trevligt i alla fall där bor alla ”utlänningar” som vi, en hel del serber, givetvis många montenegriner och flera muslimer, kvartersfesterna där är väldigt roliga kan jag säga hehehe och det som biner oss samman är givetvis tonerna från min kompis pappas dragspel, alla sånger vi gemensamt sjunger, och spriten somflödar ;)
onsdag 17 december 2008 kl 8:49 f m
Gud vad idylliskt det lät…men det är faktiskt så =)
torsdag 8 januari 2009 kl 12:25 e m
Åh! Vad fint bveskrivet. Min dröm är att ta tåget. Vi åker alltid bil och jag är grymt åksjuk och bönar och ber om tåget. Dock vägrar min man åka tåg och han är övertygad om att det är livsfarligt (vilket han fick vatten på kvarnen för när flera bekanta omkom i tågolyckan för något år sedan). Men i sommar tänker jag definitivt ta barnen på tåget mellan Bijelo Polje och Bar, när vi åker mellan vårat sommarhus och släktingarnas hem.
I vilken stad ligger erat sommarhus?