Yalla yalla muren ska falla!

Hoppa till kommentarer

Jag och K satt och fikade (vilket var oerhört längesedan, antar att det avtar med åldern då man hellre föredrar ett glas vin hemma i ett mysigt kök) och då vi kom ut ifrån fiket var det trafikkaos ute på gatan. Flera poliser hade stängt av trafiken och tvingade tillbaka fordonen med svärande bilister som hytte med näven. Folk stod och tittade som tomma idioter som vanligt (vi var med bland dem), ”ojojoj vad är det som händer här” tänkte man som nån gammal kärring vars enda action i vardagen är när lottodragningen görs – och vad vi upptäckte var att det bara var ytterligare en ”Befria Palestina”-demonstration. Suck.

Jag vet inte varför jag suckar. Det är ju annars sånt som jag bryr mig om och känner starkt för, men jag har bara blivit så trött. Trött på allt våld som makthavarna är inkompetenta eller oengagerade nog att låta fortskrida. Trött på att varje dag inte kunna svälja min frukostmacka för att tidningsrubriken ”250 barn i Gaza dödade” slår mig rakt i solar plexus. Trött på att storebror alltid ska bestämma.

Jag väljer inte sida, men jag hoppas att jag kan vara objektiv och jag gör mitt bästa för att försöka förstå alla sidor, men det enda jag kan komma fram till är att det är mycket lättare och bekvämare att jaga räv om skogen är inhägnad och om man har många jakthundar ute. Har man dessutom en stark och snabb häst till sitt förfogande är räven så gott som chanslös.

Det enda palestinierna kan göra ifrån Sverige är att få sin röst hörd.

Jag älskar att gå på demonstration. Älskar känslan av gemenskap, att släppa alla hämningar och skrika ut vad som finns i ens hjärta högt och tydligt. I Sverige verkar det vara enda chansen man har att skrika på gatan utan att folk tror att man är arab eller psykiskt störd och förr brukade jag gå då tillfälle gavs och agendan var något jag kunde stå för. Har dock aldrig gått på en ”Hata, hata”-demonstration då jag finner dem helt meningslösa och inte särskilt givande varken för mig eller för samhället överhuvudtaget. Nuförtiden måste jag dock hålla lite låg profil, jag har en position i arbetslivet med många underordnade från många olika kulturer och bakgrunder, och att då skandera vad man tycker i offentliga miljöer är kanske inte den bästa idén för att skapa förtroende och sammanhållning bland sina anställda. Men titta får man, och känna får man – och idag gjorde jag båda.

Min cykelväg hem blockerades av tusentals människor som i kör känslofyllt ropade ut sin smärta med enkla men välvalda fraser som ”Yalla yalla, muren ska falla, yalla yalla ockupationen ska falla”, vilket har en djup och tragisk innebörd, trots det  kunde jag inte hjälpa att dra lite på smilbanden (Jäkla Josef Fares!).

Leendet förvreds strax till ett uppgivet streck och jag kände hur min hals blev tjockare och tjockare. Alla dessa människor, unga och gamla, rika och fattiga, svenska och utländska, var så övertygade och så brinnande och i deras ögon såg jag bara fruktansvärd sorg över ett sviket hopp som någon nu spottat på och skrattat åt. Jag sögs fullständigt in i situationen och upptäckte plötsligt att jag nästan började gråta. Jag kan aldrig förstå hur de känner eller hur de tänker, men för en sekund, för ett litet ögonblick gav min mur vika och deras känslor slog mig rakt i hjärtat.

Jag var inte trött längre, jag ville inte längre stöta bort de jobbiga känslor som hela denna blodiga soppan framkallar hos mig, jag såg det de såg, och jag kände, om ens en tiondel av vad de genomlever varje dag av denna terror och det fick mig nästan att börja gråta.

Stoppa bombningarna nu. Inget annat betyder något.

5 kommentarer

Under Uncategorized

Etiketter Demonstration, Israel, Josef Fares, Palestina