Jag såg filmen nedan och bland det sista han säger är att ”In 1990 the Internet was up and running”, och det fick mig att tänka.
Det känns som om jag aldrig har varit utan Internet, men det har jag ju faktiskt. Jag var tio när Internet var ”up and running”, och dessförinnan hade jag hunnit sitta många gånger framför en ”dator” (Commodore 64) och spelat floppydisk spel hos min barndomsvän som alltid hade de nyaste leksakerna och uppfinningarna. Det vi fick lära oss på datan i högstadiet var ju bara meningslösa saker som maskinskrivning och excelanvändning, och kanske någon ordbehandling (Visst det är väl inte meningslöst, men det kändes ju så då). När jag tänker efter så skaffade jag inte ens en egen mailadress förrän i början av gymnasiet då jag sådär lite skojjigt mailade små vitsar och funderingar till min kompis Karin som då bodde ute på landet och inte heller hade en egen mail, jag fick skicka till hennes pappas mail och hoppas att han inte läste det.
Jag tyckte det var lite coolt att skicka mail, och jag berättade det för folk. Mina föräldrar skakade på huvudet och förstod inte alls varför man inte bara kunde skicka ett brev eller ringa istället. På sätt och vis hade de nog rätt, vi är i vår tidsålder närmare varandra och mer connectade än någonsin förut, men samtidigt sker den största delen av kommunikationen bakom en skärm, utan ljud och bild. Man ser inte den man kommunicerar med, men hör inte personens röst, och många gånger missförstår man varann då text aldrig riktigt kan ersätta de nyanser som kroppsspråk och röstläge kan ge – kvittar hur många smileys man lägger på.
Pappa köpte 1996 den då grymmaste persondatorn som fanns – jag tror den hade en hårddisk på 20 GB och ett skrämmande litet RAM-minne – naturligtvis kunde man inte bränna några skivor på den, och skärmen var ”hela” 14 tum. Jag tror han betalade närmare 16 000 för monsterpaketet.
Mina vänner var imponerade och kom hem till mig då och då för att chatta med andra kompisar som hade dator och internet, istället för att då gå till fiket där vi alltid förut hade samlats för att snacka skit.
Pappa var alltså en föregångare, och insåg ganska snabbt att det där med internet inte var något att skratta åt så han investerade så gott han kunde och nu sitter han där 13 år senare och surfar med huvudet lutat lite bakåt så att han ska få rätt vinkel på läsglasögonen. Sen så ringer han mig lite då och då för att fråga hur man gör det ena eller det andra, och då himlar jag med ögonen och tänker ”Herregud ska jag behöva ta det en gång till?” – men han gör det! 67 år gammal sitter han där och söker sin information och trivs med det. Mamma vill inte vara sämre och hon låter helt och hållet sin nyfikenhet styra henne – hon är med på Facebook. Där lägger hon torra kommentarer (som hon förmodligen fnissar högt åt själv) och kikar på bilder och har förmodligen jättekul. Hon gör sina bankärenden (vilket jag fick övertala henne till i flera månader) och hon skickar mail och beställer resor. Hon kan även tänka sig en kortfattad chatt, men är för mig lite jobbig att chatta med då hon är väldigt fåordig och enstavig – men charmigt absolut!
Antar att det är det som väntar även för oss, i framtiden sitter vi där med huvudet lutat bakåt (eller har alla gjort Lazic då?) och pratar med någon när och kär via en svävande bildskärm som utför kommandon bara vi tänker tanken. Och så fnissar vi högt för oss själva och tänker tillbaka på någon omodern anordning vi använde oss av 2009.
3 kommentarer
söndag 1 februari 2009 kl 5:48 f m
hejsan! undrar om du vill göra länkbyte med min blogg , har en nyöppnad och har skrivit på min blogg hur man går tillväga för att länka =)
torsdag 5 februari 2009 kl 2:55 f m
;)
Jaduu jag skulle INTE klara av att vara utan min dator och internet längre.
Så beroende är man!
Å så kan man sitta ibland och undra hur blev det så här egentligen…
Hoppas att allt är bra med dej annars!
kramis!
torsdag 12 februari 2009 kl 9:45 f m
Livet i kött blir lite annorlunda med nätansluten PC eller Macintosh, verkligen… :wink: