Av någon konstig anledning med självplågande underliggande motiv brukar jag alltid se Oscargalan. Den ska dessutom ses på natten i direktsändning, annars räknas det inte. Ännu värre är det om man skulle se den i sammanfattning på någon tråkig kommersiell kanal i efterhand – nä fy tusan – det är INTE proper coutume.
Tyvärr tyvärr är det så att galahelvetet flyttats till en kanal jag inte har, och givetvis blev jag irriterad för detta, men i hemlighet tyckte jag att det var ganska skönt att slippa skiten. Skönt att slippa alla kvinnor som kippar efter andan och tackar gud (varför gud?), skönt att slippa den där långsamma, torra och hycklande högtidligheten (varför har de inte en rolig gala istället – det är ju ett rum fyllt av de mest utflippade, nerknarkade och alkoholiserade människor på jorden – chansen att en stor del av dem dessutom började sin karriär i porrindustrin är dessutom stor – var tionde film som görs i Hollywood är ”normal” spelfilm – resten är porr), skönt att slippa alla tråkiga kategorier – vem bryr sig om ljudmixen egentligen?
Jag kan gnälla och låta pseudopretto så mycket jag vill, i slutändan tackade jag piraterna och fick se galan ändå – utan reklam dessutom! Med en semla i käften, mild oro över min stegrande viktökning och en varm filt bäddade jag ner mig i soffan och spenderade tre timmar med filmeliten, etablissemanget, kulturborgarna.
Det var bra, det var faktiskt riktigt bra, ja jäklar vad de har pimpat upp galan! Den påminner numera mer om en MTV music awards, med roliga nummer, mycket humor, och fantastiksa nomineringspresentationer med en djupare mening, mer känsla och fina ord. Flera gånger blev jag rörd till tårar – genuina tårar öven hur folk har kämpat för detta, hur många fina filmer som görs därute, och hur många ljudmixare det finns som aldrig i sina vildaste drömmar trodde de skulle stå på en sådan scen och ta emot en sådan hyllning. Det är nördvarning på ljudmixare, men fan vilket bra jobb de gör, och vi tänker inte ens på det. James Bond hade varit jäkligt tråkig om hans röst inte basades till lite – för att inte tala om Fladdermusmannen – han kan väl inte prata så på allvar? Bonds bil hade förmodligen bara låtit som en vanlig Volvo på motorvägen om ljudet inte boostats med en massa specialeffekter – och gud vad tråkig en vapenduell hade varit om vi bara fått se skådisarna skjuta lösa skott på varann hela tiden.
Jag var i alla fall nöjd – både för att jag inte somnade efter en timme som jag brukar göra (av ren tristess) och för att den underbara filmen Slumdog Millionaire tog hem storslamen – se den!
Ja sist jag kände sådan här entusiasm över galan var nog i 18-års åldern när hela tjejgänget var samlat för att stanna uppe hela natten – inte för att vi i den åldern hade något superintresse för film, men för att den erans storfilm tog hem storslamen det året – Titanic. Där satt vi när det hade ljusnat ute, de flesta var höga på koffein och några sov, men väcktes inför den sista kategorin – bästa film. Jag har ett foto på oss, tio tjejer på rad i en soffa håller sig för bröstet, håller andan då kuvertet öppnas och de magiska orden läses upp: And the Oscar goes to…
Sen gick vi till skolan höga som hus, babblande som gamla kärringar, med trötta ögon och en hemlig dröm om Leo di Caprio i fören på en båt.
