Jag skulle nog räkna mig själv som en medelmåtta – något jag ärligt talat aldrig trodde jag skulle bli. När jag var yngre tyckte jag att jag var jävligt speciell och olik alla andra, men det tror man kanske bara i tonårens dimma och fötvivlan – det gjorde kanske de flesta. Förmodligen. Essensen i det unika sitter nog inte i kläderna (hade ganska utpräglad klädstil tidigt), men på insidan och tar sig uttryck i vad man gör och åstadkommer.
Ett bevis på att jag måste vara en medelmåtta är att jag inte är särskilt bra på någonting. Jag är OK, aldrig dålig, men OK.
Ett annat bevis är att jag helst omger mig med folk som absolut inte är medelmåttor – kanske som ett sätt att smälta in med dem och av ett misstag antas vara en av dem av oberoende utomstående observatörer. Dessa människor är sådana som är skitduktiga på något specifikt – eller flera olika saker och jag älskar att lyssna på dem, att lära av dem, men jag önskar inte att jag vore en av dem – snarare att jag hade den enastående kunskap de har inom ett visst område – för som tidigare nämnts, jag är ju inte beaktansvärt duktig på någonting alls.
När jag pratar om att vara duktig på något menar jag inte vardagliga saker som att vara bra på att sminka sig, eller bra på att laga mat, utan jag tänker på mer extravaganta saker som man kan vara stolt över och som lämnar ett märke till eftervärlden så som de människor jag älskar att omges av har gjort. Jag har en EM-mästarinna i dans i min närhet, en Copywriter/Krogredaktör som är exeptionell i hjärtat, två inspirerande ledare i familjen, en skönsjungande författare, en krigsöverlevare, ett tennisproffs och en kreativ filmmakare som jag älskar högt – alla med en viss expertis som aldrig kan gå obemärkt förbi.
Jag antar att man för att bli riktig brinnande duktig på något måste ha en enorm passion för det ämnet/hantverket, men jag kan inte komma ihåg att jag någonsin känt sådan passion. Jag undrar nu om det bara är så att man bestämmer sig för att bli utomordentligt bra på något och bara gör det – eller om man måste våga utforska alla områden innan man ”hittar rätt”, eller är det så att det en dag bara ”kommer till en” – dvs att plötsligt inser man att man är asgrym på någonting man aldrig ens tänkt på?
Det enda jag vet är att jag aldrig planerade att bli en medelmåtta, och jag erkänner att det kanske smugit sig på mig – eller så beror det på lathet, eller rädsla – rädsla för att utforska det okända, eller att misslyckas på det man verkligen drömt om.
Eller så har den livsglädje som krävs för att vilja prova försvunnit med åldern, med osäkerheten, eller så har helt enkelt minnet bara svikit mig. Vad var det jag kände passion för egentligen? Eller vad är det jag vill nu? Vad vill jag vara bäst på?
Jag vet inte, men jag är överens med mig själv att det verkligen tåls att tänkas på. Och jag måste göra det nu – innan jag förvandlas till medelmåttornas medelmåtta vilket i mina ögon är Svea Svensson, med villa, vovve och Volvo i förorten med 2 barn, man och semester till Mallorca en gång om året.
Den yngre versionen av mig hade förmodligen fnyst åt detta och sagt – haha aaaaldrig jag, jag ska bli bättre än så!
Det vill jag tro på.
1 kommentar
lördag 21 mars 2009 kl 6:05 e m
Meh. Du är ingen medelmåtta. Du är stark och ambitiös. När du gör något gör du det till 100%, se bara så bra det går på ditt jobb och hur uppskattad du är där!
Du har precis avslutat långa studier och har en otrolig kunskap som, just nu, är bred. Det kan ta lite tid innan man vet vilken väg man ska gå och spetsa till det. Det tar oftast några arbetsår. Men när du väl hamnar på rätt ställe kommer det att gå snabbt.
Innan jag blev copywriter och skribent har jag snurrat runt som formgivare, projektledare och allt möjligt under några år….
För övrigt önskar jag att jag kunde sy. :-)