…härmed mig själv…igen. (Min gamla presentation nedan)
Livet är förändrat, jag är inte längre den något bittra arbetslösa akademiker jag varit innan utan jag har äntligen dragit mig ur träsket och fått rätsida på livet. Jag jobbar, äter och skiter som varje annan Svensson. Jag planerar för sommaren redan i början av september, städar på lördagar och storhandlar på torsdagar. Jag gr gärna ut och äter, gillar att handla nya saker och har svårt för att slänga de gamla.
Och jag bloggar, som var och varannan jävel i Svensson-Sverige. Så varför läsa min blogg? Vad kan jag ha att berätta? Inget särskilt egentligen, men innan jag blev en sådan här Svensson hade jag en del äventyr, och längs resan har jag stött på många berättelser – berättelser som förtjänar att berättas vidare, berättelser som berört mig på ett eller annat sätt. Sen är jag en kritisk jävel som kan vara ganska bitsk och förhoppningsvis ganska roande i mitt sätt att betrakta saker och ting… Det kanske kan bli kul ändå?
Om ni hellre vill läsa något mörkare så ta och läs mina gamla blogginlägg, de ligger kvar och kan säkert roa någon.
…härmed mig själv, även om jag tänker vara anonym då allehanda agenter för myndigheter och liknande kan tänkas vilja dra mig i örat efter vad jag har tänkt berätta.
De flesta känner till uttrycket ”Moment 22″, och gör ni inte det kan jag berätta att det är ett uttryck som gjort sig vida känt i folkmun efter att Joseph Heller i boken med samma namn använde paradoxen för att beskriva ett läge man inte kommer ifrån på grund av motstridiga regler.
Susning. nu beskriver det på ett enklare sätt så här:
I vissa svenska kommuner är man tvungen att vara folkbokförd i kommunen för att få ställa sig i den kommunala bostadskön. För att kunna skriva sig i kommunen, behöver man emellertid en bostad att skriva sig på.
Det är ett moment 22, vi kommer ingenstans.
Jag är på sätt och viss definitionen av ett Moment 22 i dagens Sverige. Jag är högutbildad akademiker, världen borde ligga för mina fötter, men jag får inga jobb. Jag har hamnat i den där gråzonen där jag å ena sidan inte får några ”vanliga” jobb då de anser mig vara överkvalificerad och troligtvis kommer att sticka så fort jag får chansen på ett bättre jobb. Å andra sidan har jag för lite relevant arbestlivserfarenhet för att göra det jag verkligen vill – det jag är skolad för – och därför kommer jag ingenvart.
MyndighetsSverige behandlar en som en idiot, det har jag fått erfara och det vill jag berätta om.
Men jag är inte bitter… Jag är trött, vissa dagar är jag knäckt och vissa dagar full av drivkraft men jag vet att jag inte är ensam. Hundratals, kanske tusentals välutbildade människor som jag går säkert igenom samma kamp som jag varenda dag, och jag är så jävla trött.
Detta är vår berättelse.
PS. Någon som kan tänka sig att våga ta en chans på en driven, stark, idérik, livserfaren, kreativ och ambitiös kvinna i sina bästa år? Ta en chans och erbjuda henne ett jobb alltså? You know where to find me DS.
23 kommentarer
onsdag 16 april 2008 kl 12:14 e m
Jag känner igen din situation alltför väl. Jag var där för fem år sedan. Högutbildad men lyckades inte få några jobb ALLS på över ett år= Alfakassa och aktivitetsgaranti.
Sedan ett påhugg från ett företag i glesbygden (jag var flyttbar) som hade svårt att få vettig personal. Lågavlönat skitjobb men det var iaf ett jobb. Ett par år senare avancemang och flytt tillbaka till civilisationen.
Nu sitter jag i Stockholm med ett relativt trivsamt jobb på ett bra företag. Så det går att ta sig ur hur tröstlöst det än känns. Uppmuntrande tillrop känns lite meningslöst eftersom jag vet hur du har det men ge inte upp!
onsdag 16 april 2008 kl 12:42 e m
Tack Håkan!Det känns bra att höra det ifrån någon som vet… Jag ger mig inte så lätt! :)
fredag 25 april 2008 kl 10:49 e m
Det kanske skulle underlätta om ålderpensionärerna tog pension istället för att mutas av regeringen att jobba tills de dör vid skrivbordet och därmed blockera jobben för unga.
lördag 26 april 2008 kl 9:51 f m
Ja precis, nu får de ge sig! Vi kanske borde göra utpressning – om ni inte pensionerar er nu så kommer vi inte ta hand om er på hemmet ;)
lördag 3 maj 2008 kl 2:19 f m
Är det inte ironiskt ? Här sitter jag UTAN utbildning, NOLL HÖGSKOLEPOÄNG… med ett välbetalt jobb och medlem i AEA. Akademikernas A-kassa.
Som föregånde talare var inne på…
Undertecknad lämnade Sthlm för några år och är nu tillbaka (samma företag) men med ett bättre jobb och bätre lön.
Ibland får man vara beredd at ta ett steg bakåt för att kunna ta två eller gärna tre framåt.
lördag 3 maj 2008 kl 10:52 f m
Definitivt ironiskt, har hört många sådana historier. Tror det har mycket att göra med vilken bransch man försöker ta sig in i.Vissa är svårare, andra lättare, och tyvärr har jag valt en väldigt svår väg, men jag ger mig ej. Sedan kan jag definitivt tänka mig att ta ett steg tillbaka och utforska alternativa karriärmöjligheter så länge…
onsdag 7 maj 2008 kl 11:50 f m
Hallå!
Måste säga att jag verkligen gillade din sida, du verkar vara en fruktansvärt trevlig människa.
Det framgår dock inte vilken sorts akademiker du är, känner nämligen någon som jobbar på ett företag som vill ha en ekonom… Så om du har koll på redovisning, hör av dig.
onsdag 7 maj 2008 kl 12:08 e m
Hej Rebecca! Kul att du gillar vad du ser – då blir jag glad! Jag är ingen ekonom tyvärr, just nu håller jag på att lägga upp mitt CV här på bloggen så håll ut – it’s coming =)
torsdag 29 maj 2008 kl 8:32 e m
Jag vill inte framstå som alldeles för negativ men du kanske bör prova att byta efternamn till något mer svenskt?
Jag har aldrig fått ett jobb via en skriftlig ansökan men alltid fått det när jag sökt och haft en kontakt på företaget.
När de man talar med inser att min svenska antagligen är bättre än deras så brukar det vara lugnt. Jag tror att många är rädda för att de fått en ansökan som någon har hjälpt till att skriva och därefter tror de att de ska få genomlida en intervju med någon som knappt kan språket (misstänker jag) och som ändå inte kommer att leda någonvart.
Bästa tipset för att få ett jobb är kontakter, tyvärr. Dessutom får man de flesta seriösa när man väl har börjat arbeta (moment 22). Men ett tips är kanske att satsa på en konkret yrkerutbildning dit företag vänder sig för att rekrytera personal?
då brukar man nämligen även få en möjlighet att praktisera på ett företag under utbildningen. Den praktiken kan ju också leda till ett jobb om man sköter sina kort rätt.
Trots all utbildning så är det en ganska stor skillnad på att arbeta praktiskt och att studera.
torsdag 29 maj 2008 kl 9:31 e m
Ja, jag hör vad du säger, men på något sätt vill jag bara inte ge upp. Varför ska jag ge efter för att människor är så ignoranta att de har sådana urlöjliga fördomar? Varför ska jag kompromissa mig själv och min person för att de rynkar på näsan när de inte kan uttala mitt namn? (och mitt efternamn hör ändå till de mer uttalsvänliga). Jag har fortfarande samma kvalitéer (och jävligt bra kvalitéer dessutom) kvittar vilket namn jag har, men det namnet är en del av mig, och även något som gör mig unik. Jag ger mig inte på den punkten, det skulle kännas som om jag bara spelade och en sådan människa vill jag inte vara. Även om jag väljer den tuffare vägen är det värt det om jag tar kål på några fördomar på vägen.
Vad gäller yrkesval – jag har inte råd att plugga mer- har använt upp allt mitt CSN…
torsdag 29 maj 2008 kl 11:51 e m
Det beror på hur man ser det. Jag ska börja med att poängtera att jag inte har bytt mitt efternamn och jämfört med ditt så är mitt rena helvetet, men jag har funderat på att byta det.
Jag har dock andra anledningar. Jag hatar att upprepa mig själv nämligen och är fruktansvärt less på att bokstavera mitt efternamn och lyssna på alla som tycker att det verkar vara en kul grej att försöka uttala det, som sedan gör flera hurtiga försök och söker bekräftelse på att de fick till det. Det får de nästan aldrig, eftersom mitt efternamn är ganska konstigt.
Orsak två är att det är min fars efternamn och jag tycker att han och majoriteten av hans släkt är vidriga människor, så då känner jag ingen större önskan om att påvisa att det finns ett släktskap mellan oss. (Vilket är ganska uppenbart eftersom ingen annan än vår släkt heter det vi gör i efternamn)
Vad det gäller dig så kan det vara värt att fråga sig om det verkligen är ditt namn som gör dig unik eller om det är din personlighet.
Låt oss göra en form av liknelse:
Låt säga att någon säger att du kommer att känna en smärta i din högerarm resten av ditt liv p.g.a. ditt efternamn, men om du skulle byta det skulle smärtan försvinna.
Det jag menar är att du måste värdera detta med ditt namn (du verkar iofs ha gjort det men att göra det på olika sätt) och hur viktigt det _egentligen_ är. Tänk om ditt liv blir annorlunda, enklare och bättre om du gör en sådan liten justering?
Faktum är att du lika gärna hade kunnat heta det din svenska förälder heter i efternamn (jag uppfattade det som att någon av dina föräldrar har svenskt ursprung) beroende på om man bytte ursprung på dem eller om de valde att ge dig den andra förälderns efternamn. Det är ju dessutom också något som du är.
Och om du skulle hitta på ett eget efternamn, är det inte ännu mer en spegling av vem du är? För ett namn är ju endast något man ärver och egentligen är det ju ingenting annat än ett par stavelser.
Det är knappast så att din personlighet speglas i ditt namn, tycker jag.
Men jag förstår att det kan ta emot. Däremot så kanske man kan tjäna något annat på att göra det?
Man behöver inte se det som att det har med fördomsfulla människor att göra. Jag vet att jag hade reagerat likadant om jag fått en ansökan av en person med ett icke-svenskt namn. Det första jag hade tänkt är att det kanske är någon som inte kan språket.
Jag anser nämligen att språket är väldigt viktigt. Det uppstår kommunikationsproblem med människor som kan språket, vad kan då inte hända med dem som inte kan det? Själv anser jag mig ha varken tid eller lust att lära någon att kommunicera. Jag anser det vara en förutsättning att en person klarar av att kommunicera i tal och skrift redan när anställningen påbörjas eftersom det är ett av de viktigaste verktygen till att kunna utföra ett bra arbete.
Kan man inte det så ska man först lära sig det innan man söker arbete.
Då kanske du menar att man är fördomsfull om man tror att en person med ett utländskt efternamn är sämre på svenska. Jag menar att det inte är något man tror utan något man antar eftersom det är mer sannolikt att det faktiskt är så.
Det är som att utgå ifrån att det är mer sannolikt att en kvinna kommer att ta en längre föräldrarledighet. Det kan vara fördomsfullt, det håller jag med om, men det kan även vara mer sannolikt.
Det som också är intressant i en diskussion om språk är att det finns skrämmande många svenskar som inte behärskar sitt modersmål, vilket i sin tur gör hela situationen mer komplicerad. :)
fredag 30 maj 2008 kl 9:24 f m
Juggen – kul att du visat så stort intresse för min blogg – och tack för uppsatsen hehehe
Jag menade inte att mitt namn gör mig unik per sé utan att innebörden av mitt namn är vad som ger mig något som inte alla andra har. Jag har två hem, har två moders/fadersmål, jag känner till två kulturer väl, har bott i två olika länder osv osv det ger mig en historia, en livserfarenhet som kommit alldeles gratis, som inte alla har.
Jag är säkert samma person som innan även om jag skulle byta namn, men jag skulle personligen känna mig fake. Skillnaden mellan dig och mig är ju att jag faktiskt är stolt över mitt namn – så stolt att jag inte ens kommer byta det när jag gifter mig.
Det där med att hitta på ett eget efternamn är däremot väldigt intressant och där tycker jag att du har en intressant idé, kanske kan vara en lösning.
Jag har sett många med ”konstiga” namn lyckas, och jag kommer bli en av dem, Jag vill bara inte kompromissa mig själv längs med vägen. För att ta ett annat exempel: Skulle du vilja vara tillsammans med någon som skulle dumpa dig när hon/han får reda på att du är jugge? Du kan alltså ändra ditt namn, men aldrig vem du är. Då spelar jag hellre med öppna kort, och till slut kommer jag finna en arbetsgivare som vill satsa på mig. =)
fredag 30 maj 2008 kl 9:39 f m
Trevlig blogg du har. Har lagt dig som favorit. Ditt svar var bra angående irak-konferensen.
Alla blir diskriminerade överallt om man inte passar in. Det gäller inte bara i Sverige. Människoflocken är sån…
fredag 30 maj 2008 kl 10:26 f m
Hej Helena – och välkommen till cirkusen! hehe kul att du gillar min blogg =)
Jag fösöker hålla mig ganska neutral och hålla mig till ämnet inne hos Calle Bildt, alla andra verkar bara käfta med varann – vilket är ganska underhållande visserligen hehe
fredag 30 maj 2008 kl 10:31 f m
Jo Juggen föressten – glömde en sak…
Jag vill ju inte heller göra mig själv till ett offer genom att erkänna att ”buuhuuu alla orättvisor i min värld beror på mitt namn buuhhuu” – vilket jag inte alls tror på…nä lite tuffare än så är jag nog – man e ju jugge för fan ;-)
lördag 31 maj 2008 kl 2:26 f m
Jag ber om ursäkt för min uppsats, jag ska försöka vara mer kort.
Kan man vara stolt över sitt namn? Namnet är ju någonting du har fått av den enda orsaken att du är född. Att födas är väl ingen anmärkningsvärd bedrift?
Jag kan hålla med om att ditt namn visar att du har en annan bakgrund fast mer än så säger det egentligen inte. Det säger inte någonting om hur just du har förvaltat detta.
Jag ska ge dig ett exempel:
När jag var yngre så hände det att jag fick råd av gamla juggegubbar om hur livet är. De tyckte givetvis att de gjorde mig en tjänst. Det de inte insåg var att jag redan vid 14-års åldern kommit fram till saker som hade tagit dem en livstid att komma fram till.
I den kulturen skaman alltid visa respekt gentemot äldre eftersom de anses vara mer erfarna och visa men faktum är att visdom bygger på hur du har behandlat informationen som du kommit i kontakt med, inte nödvändigtvis mängden av information. Kan du inte hantera den eller veta vad du ska göra med den så är mängden inte så relevant.
Därför menar jag att ditt namn inte säger mer än att du har haft möjlighete att vara med om en sak men inget om hur du har förvaltat erfareheten.
Samtidigt så kan ju en annan person ha varit med om helt andra saker som inte speglas i den personens namn. Den är varken sämre eller bättre för det, menar jag. Allt handlar om vad man gör av sin situtation.
”Jag har sett många med “konstiga” namn lyckas, och jag kommer bli en av dem, Jag vill bara inte kompromissa mig själv längs med vägen.”
Vad är att lyckas? Hur an du vara så säker på din framgång? Kan du spå i framtiden? Precis vad som helt kan inträffa. Att kunna kompromissa om vissa saker är en väg till framgång. Jag tror att ytterst få personer blir framgångsrika utan att kompromissa. Vissa kanske inte har kompromissat på just sitt namn men kompromissat om något annat? Och du är ju inte ditt namn (hoppas jag) därför kompromissar du ju inte dig själv. Återigen vill jag poängtera att man kanske inte behöver byta namn, men om det är hopplöst och du inte kan försörja dig själv så kanske du ska ställa dig frågan vad du prioriterar.
”Skulle du vilja vara tillsammans med någon som skulle dumpa dig när hon/han får reda på att du är jugge?”
Nej, men inte heller vara med mig för att jag är en jugge. Hänger inte riktigt med i resonemanget. Jag menade att ett namnbyte kanske skulle underlätta så att du får ett jobb (jag har ett annorlunda förhållningssätt till relationer än till arbete) men jag tror knappast att du skulle få sparken om det senare visar sig att du har ännu ett ursprung utöver det svenska.
”Då spelar jag hellre med öppna kort, och till slut kommer jag finna en arbetsgivare som vill satsa på mig”
Visst, det kanske du gör. Men bara för att den arbetsgivaren inte bryr sig om ditt efternamn betyder det inte per automatik att den arbetsgivaren i övrigt är en bättre arbetsgivare.
lördag 31 maj 2008 kl 8:35 f m
Juggen Juggen Juggen…
Vad ska jag säga?Du säger att namnet inte är viktigt, men att jag kanske borde byta det, för att det är viktigt? Och jag säger att det kan inte vara möjligt att min otur beror på mitt namn. Kan vi inte bara vara överens om att vi inte är överens?
Du gav mig tidigare ett exempel med en arm som gjorde ont, du menade att om man kan så borde man göra sig av med smärtan. Jag tog upp exemplet med förhållandet i samma syfte, men för att förklara att jag i alla lägen vill ha någon – vare sig det är pojkvän/kompis eller arbetsgivare som accepterar hela mig, inklusive mitt namn.
Om du läser lite mer av min blogg (lite äldre inlägg) så kommer du förstå lite mer om mig, och mina tankar om framgång och lycka. Jag kräver inte så mycket, jag har vissa dagar mycket dåligt självförtroende, men hoppet finns alltid kvar och jag är mycket väl medveten om att framgång är relativ – och subjektiv.
lördag 31 maj 2008 kl 8:39 f m
Och just det – hehe kommer alltid på saker i efterhand!
Kompromissa gör jag ju hela tiden, vägen till mitt mål må vara krokig, för jag är kompromissernas drottning för tusan! hahah
lördag 31 maj 2008 kl 9:49 f m
Varför moment twenty two och inte catch twenty two?
lördag 31 maj 2008 kl 11:21 f m
hehehe jag visste att jag skulle ångra mig för att jag valde just den kombinationen – läs gärna mitt inlägg ”Trollen älskar uppmärksamhet” där jag förklarar hur och varför.
lördag 31 maj 2008 kl 12:23 e m
”Vad ska jag säga?Du säger att namnet inte är viktigt, men att jag kanske borde byta det, för att det är viktigt?”
Nej, jag säger att namnet kan vara viktigt för andra. Du tycker inte att det ska vara viktigt för andra men du säger att det är viktigt för dig.
Om du inte vill att det ska spela någon roll för andra så bör det ju rimligtvis inte spela någon roll för dig heller.
Trots allt så är det ju endast ett namn.
Som jag nämnde det själv vill jag främst byta mitt p.g.a. allt tjafs om uttalet, eftersom jag är trött på tjafset.
Det är som att ta en genväg istället för att hela tiden ta en omväg om omvägen faktiskt i sig endast är onödig och egentligen inte tillför något.
Men visst, du får ju göra som du vill.
Det är ju inte mitt problem. ;)
fredag 29 maj 2009 kl 10:06 f m
Apropå namnbyte – så bytte jag namn till Josef Boberg 2004 (hette Paul Svensson tidigare) – av just skälet att få ett hart när unikt namn = som är lätt att finna på t ex internet.
Det har jag ALDRIG ångrat !
Jag föredrar numera att helt öppet stå för det jag står för – med både namn, adress och telefonnummer – och det har jag ej heller ångrat en enda gång !
Men i o f s har jag en viss förståelse för dom som anser sig behöva vara anonyma i wårt Kallocain-samhälle.
Dock – på sikt hoppas jag innerligt på att ALLA öppet kan redovisa sin ståndpunkter. Hur skall Wi annars någonsin kunna få en demokrati – i meningen en FolkStyrd sådan ?
torsdag 3 september 2009 kl 11:35 f m
Fortsatt Lycka till som nätmedborgare :!: