1+1=0?

Veckan har varit lite som en bergochdalbana faktiskt. Träningsvärk så att jag vaggat fram som en gammal tant. Knappt sett min man. Min rotfyllning har blivit uppskjuten ännu en månad, och ännu har jag inte funnit någon ny lägenhet.

Men jag har också blivit tillsvidareanställd (i dessa tider!), samlat gamla tjejgänget (som inte har hänt de senaste fem åren) och haft en riktigt underbar kväll och morgon tillsammans med dem och löneförhandlat med min chef.

Följderna av detta var: Träningsvärken är över och jag känner mig starkare för varje pass jag går på. Jag älskar min man mer när vi inte hänger varandra i röven hela tiden. Min tandläkarskräck får vila en liten stund till, och min dator får kortslutning då jag sitter och dreglar över den (nej INTE internetporr) över alla fina lägenheter som finns att köpa för en spottstyver just nu.

Jag får jobba vidare, jag får beröm, och jag blir tillfrågad hur de kan hjälpa mig att utvecklas mer, komma vidare, nå mitt drömmål och det värmer hjärtat att ens ansträngningar registrerats och uppskattas – tänk vad många som går till jobbet och aldrig får någon uppskattning…

Det gamla tjejgänget ja… Jag tror många gamla tjejgäng växer ifrån varann så småningom och mer eller mindre tappar kontakten – mer än killar tror jag. Tjejer är så mycket mer självständiga och modiga (i alla fall alla tjejer jag hänger med) så de hittar alltid nya vägar, nya vänner och äventyr. Men vårt lilla gäng på 4 personer, vi har definitivt hittat egna vägar, men osynligt följer vi ändå varann, och då vi möts var det som igår – fast i vuxen version. Och hjärtat växer när jag ser in i deras ögon, när jag hör deras skratt, när de direkt förstår de små nyanserna i mitt uttryckssätt som för dem är så välbekanta. Det är de personerna man kan gå med på stan, titta på folk och inte behöva säga ett enda ord till  när man ser något roligt – en blick är allt som räcker. Givetvis följs det av ett asgarv. Åh det var en härlig kväll – ville aldrig den skulle ta slut och pratet om killar, uppsatser och helghångel, har bytts ut mot snack om graviditet, husköp och framtidsdrömmar. Filosoferande om döden, sex och ungdomsår fyllde kvällen, men dominerades av skratt, god mat och massa vin (och Gin och tonic – tydligen ska det vara den mest GI-vänliga drinken). Lycka!

Sen chattade jag med en familj inne i helvetets Gaza, kändes väldigt nära, och lite läskigt, men väldigt påtagligt, jag var genuint ledsen för deras skull, de är bara vanliga människor som vill leva i fred och skicka sina barn till skolan utan att vara livrädda för att de inte ska återvända, kan de inte få göra det?

Löneförhandlingen gick jättebra, och jag hann njuta av den i c:a 72 timmar tills ökningens dödsdom damp ner i brevlådan – CSN. Behöver jag säga något mer? Den löneförhöjningen försvinner direkt till det. Pust.

Ännu mer irriterande var det när den fantastiska (och fantastiskt dyra) klänningen jag glatt unnade mig själv och beställde ifrån asos.com för att fira, kom fram – och inte alls motsvarade det jag sett på nätet. Hur kan en svanliknande kreation med handmålade detaljer och riktig ”puffkänsla” som var otroligt cool och elegant förvandlas till en halvsliten polsk trasa som ett barn kladdat på och som inte ens motsvarade färgen som varit på bilden (fanns bara en färg)?

Usch vilket nederlag – nä den skickar jag tillbaka och jag hoppas mina 100 pund sätts tillbaka på kontot innan jag drar till Köpenhamn och köper något ordentligt istället.

Åh – och har jag sagt att jag bokat en helgresa till Istanbul? Wohoo! Några tips?

Yalla yalla muren ska falla!

Jag och K satt och fikade (vilket var oerhört längesedan, antar att det avtar med åldern då man hellre föredrar ett glas vin hemma i ett mysigt kök) och då vi kom ut ifrån fiket var det trafikkaos ute på gatan. Flera poliser hade stängt av trafiken och tvingade tillbaka fordonen med svärande bilister som hytte med näven. Folk stod och tittade som tomma idioter som vanligt (vi var med bland dem), ”ojojoj vad är det som händer här” tänkte man som nån gammal kärring vars enda action i vardagen är när lottodragningen görs – och vad vi upptäckte var att det bara var ytterligare en ”Befria Palestina”-demonstration. Suck.

Jag vet inte varför jag suckar. Det är ju annars sånt som jag bryr mig om och känner starkt för, men jag har bara blivit så trött. Trött på allt våld som makthavarna är inkompetenta eller oengagerade nog att låta fortskrida. Trött på att varje dag inte kunna svälja min frukostmacka för att tidningsrubriken ”250 barn i Gaza dödade” slår mig rakt i solar plexus. Trött på att storebror alltid ska bestämma.

Jag väljer inte sida, men jag hoppas att jag kan vara objektiv och jag gör mitt bästa för att försöka förstå alla sidor, men det enda jag kan komma fram till är att det är mycket lättare och bekvämare att jaga räv om skogen är inhägnad och om man har många jakthundar ute. Har man dessutom en stark och snabb häst till sitt förfogande är räven så gott som chanslös.

Det enda palestinierna kan göra ifrån Sverige är att få sin röst hörd.

Jag älskar att gå på demonstration. Älskar känslan av gemenskap, att släppa alla hämningar och skrika ut vad som finns i ens hjärta högt och tydligt. I Sverige verkar det vara enda chansen man har att skrika på gatan utan att folk tror att man är arab eller psykiskt störd och förr brukade jag gå då tillfälle gavs och agendan var något jag kunde stå för. Har dock aldrig gått på en ”Hata, hata”-demonstration då jag finner dem helt meningslösa och inte särskilt givande varken för mig eller för samhället överhuvudtaget. Nuförtiden måste jag dock hålla lite låg profil, jag har en position i arbetslivet med många underordnade från många olika kulturer och bakgrunder, och att då skandera vad man tycker i offentliga miljöer är kanske inte den bästa idén för att skapa förtroende och sammanhållning bland sina anställda. Men titta får man, och känna får man – och idag gjorde jag båda.

Min cykelväg hem blockerades av tusentals människor som i kör känslofyllt ropade ut sin smärta med enkla men välvalda fraser som ”Yalla yalla, muren ska falla, yalla yalla ockupationen ska falla”, vilket har en djup och tragisk innebörd, trots det  kunde jag inte hjälpa att dra lite på smilbanden (Jäkla Josef Fares!).

Leendet förvreds strax till ett uppgivet streck och jag kände hur min hals blev tjockare och tjockare. Alla dessa människor, unga och gamla, rika och fattiga, svenska och utländska, var så övertygade och så brinnande och i deras ögon såg jag bara fruktansvärd sorg över ett sviket hopp som någon nu spottat på och skrattat åt. Jag sögs fullständigt in i situationen och upptäckte plötsligt att jag nästan började gråta. Jag kan aldrig förstå hur de känner eller hur de tänker, men för en sekund, för ett litet ögonblick gav min mur vika och deras känslor slog mig rakt i hjärtat.

Jag var inte trött längre, jag ville inte längre stöta bort de jobbiga känslor som hela denna blodiga soppan framkallar hos mig, jag såg det de såg, och jag kände, om ens en tiondel av vad de genomlever varje dag av denna terror och det fick mig nästan att börja gråta.

Stoppa bombningarna nu. Inget annat betyder något.

Grattis – det nya året är här!

En kär vän till mig gav mig inspirationen till detta inlägg och för att få lite perspektiv, och tydligare mål för det stundande året snor jag helt enkelt hennes roliga idé och gör en ”Best of”-lista över det gångna året.

Årets AHA!-upplevelse

Det var svårt att välja mellan följande alternativ: Man får Celluliter när man blir äldre och inte tränar. / Det är härligt att vara berusad mitt på dagen ute på stan.

Årets resa – Privat

Tro det eller ej – Göteborg. Väldigt kära vänner på väldigt kärt besök, så trevligt så jag nästan missade tåget hem. Käkar gärna räkor och champagne i soliga Slottsskogen anytime!

Årets resa – Jobbet

Ålandsfärjan – jag gillar att lyssna på Mr. Vain på dansgolvet 15 år senare. Fritt vin på kran är också något att längta tillbaka till.

Årets framsteg

Mitt nya roliga jobb.

Årets kändisspotting

Min våta dröm Gael Garcia Bernal som jag träffade på invigningsfesten av Göteborgs filmfestival

Årets mat

Tonfisken på El Diablo i Stockholm

Årets chock

Jag väger mer än jag någonsin vägt

Årets vuxenpoäng

Gemensamt konto med min nyinflyttade sambo

Årets klipp

En Jenny Hellströmjacka värd 3000 inhandlades för ynka 900 med ett stort leende på läpparna

Årets låt

Vad som hels med Adele

Årets film

Vadän jag varit med i

Årets bild

Vadän jag varit med i

Årets självinsikt

Jag har börjat träna

Årets skämt

Ovanstående lista

Mål för nästa år – större lägenhet, fler resor, hård träning och högre lön. Jag ska också bli bättre på att hör av mig med jämna mellanrum till mina nära och kära.

Gott nytt år allihop!!

Multitasking: Julbaka, leta lägenhet, slå in klappar…

…samtidigt, är inte särskilt lätt – eller smart. Jag anser inte min intelligensnivå vara på full styrka denna helgen och degraderar mig själv till idiot hur trivialt det än må låta. Jo, det som hände var att jag bestämde mig för att förgylla vårt annars ganska tomma juldessertbord med två saker – ostbricka – som jag lägligt fick i julklapp på jobbet (jättefin var den dessutom, blev jätteglad), och hembakat julgodis – som jag aldrig någonsin gjort förut. Dessa tyckte jag skulle komplettera det magra bordet som endast brukar ockuperas av After eights och Alladin (fan ta den som köper med sig en Paradisask, det är ju för fan bara äckligt). I all ärlighet var jag nog bara egoistisk eftersom jag normalt sätt ganska snabbt tröttnar på Alladin. Jag äter ju bara två sorter och lämnar resten, men det är också bara de två sorter som verkligen är något att ha – den där marsipansnäckan i mörk choklad, och den med sprit i – körsbärstopp tror jag det kallas sådär lite lagom politiskt korrekt – ingen vill ju erkänna problemet med att ungen bara vill äta de spritfyllda godisarna, som jag gjort i all evigheters tid. Tja, nu är jag i alla fall vuxen och kan hantera spriten mycket bättre, och i mycket större mängder än då. Stora mängder alltså.

I alla fall – jag är vanligtvis en multitasker av rejäl magnitud, men dessa tre arbetsuppgifter passade helt enkelt inte ihop – och eftersom jag är en idiot just nu var det upplagt för en del svordomar och viss förstörelse av privat egendom.

Allting började fint, jag satte på favvojulskivan (blir alltid så rörd av julmusik, vet ej varför, men jag suckar till ibland och blir nästan gråtfärdig) som för längesedan slarvats bort men som jag nu gladeligen återfunnit hos min senaste dealer (Spotify) och framtiden såg idyllisk ut. Barbara Henricks fick mig att rysa av välbehag, händerna gnuggades konspiratoriskt samman och leendet spred sig över mitt ansikte – nu skulle det bakas! Inte ont anande slängde jag mig in i något som skulle ta jäkligt mycket längre tid än väntat, och vara mycket mer muskelkrävande än jag kunde tänka mig.

Jag skulle laga chokladkola.

Det kokade, kokade…och kokade, och jag märkte aldrig någon skillnad på konsistensen. ”Koka tills det blir lagom segt” – va fan betyder det? Det kokade i 50 minuter och det var fortfarande lika rinningt som Ohojs jävla chokladsås. Jag tog av det från plattan och lät det svalna. Kastrullen var sönderbränd – den kan vi kasta åt helvete – botten ser ut som efter en atombomb. Svart, bara svart. Jag svor, gnuggade och svor, och ingenting hjälpte. Skedarna jag använde för att bända upp den förbannade kolan böjdes som om de var gjorda av gummi. Värdelöst.

Jag kanske lämnade den på för länge då jag letade lägenheter på nätet och slog in de sista julklapparna med julklappsrim dessutom, ja vet inte – men fan vad arg jag var. Jag ska göra ett nytt försök idag, få se hur det går. Tur att inte D är hemma, annars hade han nog fått ta en hel del stryk.

Tack och lov fick jag slappna av under kvällen då Svanholm Singers skapade en magisk stämning i kyrkan, och Don Tomaso fick sjunga solo vilket var jättefint. Jag tror till och med kära K (som väldigt stolt satt med handen på bröstet och gråten i halsen) för en sekund glömde bort sin hungersilska och bara njöt.

Nu jäklar är det in i julbaket igen – wish me luck!

Jordbävning=Grannarna?

Alltså… Jag har alltid sagt att jag skulle vilja genomleva några olika typer av naturkatastrofer/naturfenomen så som jordbävningar, tornados och liknande – givetvis på relativt säkert avstånd, bara för att känna att man lever liksom så när det väl händer, ja då sover jag! Trodde aldrig det skulle hända i Sverige, och i lilla Skåne dessutom.

Med andra ord är det kanske dags att flytta, inte för att morgonens jordbävning skrämde mig, nä jag sussade lungt vidare, utan för att jag vaknade till och i halvdvala registrerade skakningarna, men jag avskrev dem direkt som min konstiga granne som brukar klampa runt på konstiga tider på dygnet så att hela vår lägenhet skakar.

Fan ta henne som stal denna upplevelsen ifrån mig – om det var någon annan som missade det så kan ni komma hem till oss och återuppleva känslan varje kväll mellan 12 och 01, eller mellan 05 och 06 på morgonen – inget konstigt alls.

Om ni har tur så har polackerna på tredje våningen även polsk retrotechno med öppna fönster ut mot gatan på dessa tider, och då kan det bli en riktigt spännande bizarr upplevelse utan naturkatastrofalt like. De spelar på max.